Skulle nästan hellre ha en hjärtattack istället för att känna såhär.

Om kvällarna innan jag somnar brukar jag tänka på hur det hade varit ifall vissa saker hade varit annorlunda, Väldigt annorlunda. Inte sådär annorlunda som att ha en ny frisyr, eller ha andra intressen. Lite mer avgörande grejer, som skulle fått mig att vara en annan person.

Hade jag varit lycklig då? eller hade jag känt samma sak som nu? hade jag tänkt om kvällarna och önskat att det hade varit annorlunda då? Hade jag överhuvudtaget varit någon annan?

Jag kommer nog aldrig sluta tänka på hur det skulle varit ifall jag hade varit de där speciella, fast hur är man speciell? Vill man ens vara speciell när man väl är det? vill man vara som alla andra då?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag blir galen av dom här tankarna.

Som sagt den stora premiären var i onsdags och jag har nog aldrig fått en sån kick som jag fick på scen och föreställningen blev så himla lyckad, och jag har nog aldrig varit så nervös som jag var. Men som sagt det är när man är nervös som man gör allt mycket bättre. Efter föreställningen kände man sig så jävla glad och så jävla duktig för man gjorde allt så himla bra.  Detta är verkligen det jag vill jobba med. Den känslan man får på scen går verkligen inte att beskriva, men jag älskar den så jävla mycket.

Igår frågade min mamma mig på telefon:
"- Har du tänkt på vad du vill göra efter gymnasiet?"
Jag sa:
"- Det blir nog teaterhögskolan i Malmö eller Göteborg, fast först vill jag gå på Skara skolscen, som är en av sveriges bästa teaterskolor"
Hon sa:
"- Vill man någonting så kommer man klara det"

Och jag ska klara det!

Nu är det 5 dagar kvar till premiären.

Gårdagen hemma hos Sussie måste varit den sjukaste kväll på länge. Jonna och Sussie fyllde år och det var fest. Det var dans med coldplay och någon människa rotade i min väska och tog mina pengar och min ipod. Men jag antar att de är smällar man får ta.

För någon vecka sedan och några dagar fick vi i klassen veta att våran klasskompis hoppat av skolan, vi alla drappades av panik och det första vi tänkte på var "hur fan blir det med föreställningen?"  Ibland undrar jag verkligen om saker och ting är bra någon gång?

Tydligen inte.

Hon flyttade till Falkenberg och sa att vi inte fick ringa och att hon inte brydde sig om någon i klassen. Just då tänkte jag på hur mycket jag ställde upp för henne när hon fick bo hos mig när hon blivit utslängd hemifrån. Men det betydde så klart ingenting.

Det kanske är dags att sluta lita på folk?

Förra onsdagen var fina Sabina här i Göteborg över dagen, det var första gången vi träffades (om man inte räknar med way out west och kent i slottskogsvallen. Men då kände vi dock inte varandra) men ialla fall när vi träffades kändes det som vi varit vänner i evigheter.

Vi promenerade igenom halva staden och du rökte , vi pratade om allting och du sa att allt skulle lösa sig med teatern och allt det andra. När du sa det kändes det som en klump i min mage bara försvann. Jag vet att allt kommer fixa sig för jag litar på dig.  Allting gick så fort och sen skulle du träffa dina föräldrar och åka hem. Du måste snart komma hit igen.

(Det blev ett kort inlägg idag, jag har NO prov och plugga till, så de kommer nog ett inlägg någon gång som sammanfattar allt som har hänt under den senaste tiden som jag inte bloggat, har väldigt mycket i skolan just nu och allt det andra i huvudet . föresten vad tycker ni om den nya designen? Jag är dock inte klar än)

Kram!