Torsdagen den 20 augusti åkte jag, elin och hennes pojkvän upp till Huvudstaden. Det var underbart att få komma bort från Göteborg, men samtidigt kunde jag aldrig släppa de där tankarna som jag önskar att jag hade lämnat hemma. Tankarna drogs jag ner i hela tiden, gång på gång.




Min vän sa att jag skulle släppa det. Jag släppte det i ungefär 10 minuter, sen kom det tillbaka igen. Hade man fått möjlighet att spränga mitt huvud, hade det varit då man kunnat göra det.



När vi åkte upp till Gondolen på fredagen kändes allting så onödigt, alla människor jag såg var så små och plötsligt kändes mina tankar så fruktansvärt onödiga. Jag log och LJÖG för mig själv och sa att allting är bra, Det blir bra, frågan är bara när.



Hela fredagen spenderades av shopping, vi åkte till alla möjliga ställen. Träffade min moster en stund innan hon skulle iväg till Varberg. Sedan åkte vi hem till Chris mamma och grillade.




Dagen vi alla väntat på kom, den 22 augusti. Det var dags för att se coldplay. Vi gick runt på stan nästan hela förmiddagen och sedan åkte vi till stockholm stadion. Vi träffade Matilda och hennes vänner och köade med dem. Sedan väntade vi och väntade, sen var det äntligen dags för coldplay och det var helt magiskt. En av de bästa konserterna jag någonsin varit på. Helt sjukt bäst var det. För de 2 timmarna ungefär släpptes alla mina tankar och jag hade kunnat stå där i flera dagar bara för att få ha kvar den känslan i mig.

Sedan var det dags att åka tillbaka och sova, och då kom mina tankar tillbaka och de ville bara kväva mig värre än någonsin.

Jag har rödvinsläppar och jag tar din hand mot mitt hjärta och säger;

- "känn"

Du ger mig en kyss, eller två, eller tre. Minns inte. Drar dina armar runt mig och du andas tungt.

Tittar upp i taket och tänker på dig, det borde vara du istället. Det är dig jag kysser med rödvinsläppar och det är dig som jag låter känna på mitt hjärta hur hårt det slår för att det är just DU som känner mina hjärtslag. Men det är inte du. Hade det varit du, hade jag inte kunnat andas. Jag hade inte vågat låta dig känna mina hjärtslag, undra vad du hade tänkt. Jag hade kunnat säga

-" jag vill bara höra dina hjärtslag"

Du hade nog sagt att jag citerade någon låt med kent eftersom du inte kunnat namnet på låten. Och jag hade sagt

- "Ansgar & Evelyne"

Du hade nog gett mig ett leende och sagt

- " just det, den är vacker."

Det hade nog kunnat vara vackert ja, om det varit du.

fotat av Ola Kjellby från DN

I lördags var det premiär. Det var stort, fast jag var inte alls nervös. Eller jo, jag var nervös innan jag hade mina repliker. Men det gick bra, såklart. Det gick bättre än bra. Det gick strålande! publiken slutade aldrig att klappa. Helt underbar känsla. Vände ut mig mot publiken och såg att folk grät, det var en sjuk känsla. Och vi har fått så fina recensioner;

Dagens nyheter:
"Ungdomar från Angereds gymnasium är kittet på scenen, skapar atmosfären och fyller rummet med kroppar och buller, jargong och klädstilar. Det lever, otvunget och säkert."

Nu har vi ungefär 40 föreställningar kvar, och det är så jävla underbart och hösten kommer gå så fort och sen är det plötsligt vår igen.

kram

Försöker leva något slags liv, men det är väl det minsta jag kan just nu. Har "arbetsdagar" på 12 timmar nästan varje dag och sen har jag läxor på det så jag hoppas ni förstår varför jag inte bloggar, ska någon dag lägga upp bilderna från stockholm och alla utekvällsbilder när jag har tid!

Hoppas ni har det bra!

Way out west Dag 2 :



Jag och Sarah såg Beirut, som var så himla bra. åhh, synd att jag bara var så jävla trött hela dagen. Sedan såg vi lite andra bra band.



Såg även florence and the machine som var en av de bästa artisterna på way out west. Så sjukt bra var hon live. Åkte iväg från området med Sarah för att dricka lite, träffade Daniel och Matilda. Vi blev fulla och pepp. Dansade oss galna till röyksop. Sedan gick jag iväg för att kunna se artic monkeys. Träffade fina Cassandra och Emma och såg artic monkeys med dem. Sedan träffade jag även Alice en liten stund! så himla fint att äntligen träffas eftersom vi pratat i över 2 år! ( kanske till och med längre tid?)



Sedan blev allt slut för den här kvällen och åkte hem med Sabina, Anna och Clara.

Way out west dag 3:



Såg Patrick Wolf som var sjukt bra med Sarah och Oliver.


Det började regna och vi åkte till Burger king med Sabina och Anna. Sedan åkte vi tillbaka till festivalområdet igen för att se vampire weekend. hähä.



Sedan var vi fulla och glada och dansade till lily allen. Sedan åkte jag och Sarah till världskultursmuseet för att dansa, men det blev inte så mycket dans för vi umgicks istället med vampire weekend på balkongen. Sedan frågar de oss när vi suttit med dem i någon timma ifall vi vet var deras hotell ligger. Vi följer med till deras hotellrum och röker genom fönstret och diskuterar livet med Chris. Sedan åker jag och Sarah hem.

Sen visste jag att nu är sommaren slut.

Way out west Dag 1:

Vaknade upp och trodde jag skulle dö, hade sovit ca: 4timmar. Åkte in till stan och träffade Sabina och anna som kom med tåget. Sedan mötte vi upp Clara och hennes vän. Åkte till avenyn och fixade våra way out west armband. Sedan åkte jag iväg några timmar och var statist i en långfilm. Sedan träffade jag upp alla igen och vi åkte hem till mig och lämnade väskor. Sen träffade jag Sarah och co och kollade på hello safride. Sedan såg vi almedal och träffade Oliver och Dayna.



Vi åkte till sejdeln och drack lite, sedan åkte vi vidare till parken och sedan efter det trängde vi oss före alla i kön på världskulturmuseet. Där inne dansade vi oss galna. Åh det var så himla kul.





Sen blev jag tvungen att gå hem eftersom mina fina vänner hade fått sitta utanför min port i över 2 timmar. Jag sprang hem på typ 15 min.

(Fortsättning följer)

Finns egentligen inga ord. Det var väl bara tur, och lite ängla vakt. Jag har väl egentligen inte fattat att mitt liv verkligen hade kunnat gå åt helvete den kvällen. Det är nog ingenting jag direkt vill prata om för jag skäms, och hade inte ni räddat oss den kvällen hade jag inte ens velat tänka på vad som hade kunnat hända. Tack, om ni nu skulle läsa detta. Tack fina ni. Tack. Förlåt orkar bara inte blogga. jag är bara en jävla idiot. Jag har nog aldrig varit så livrädd som jag var då. Men det kanske var meningen att detta skulle hända, för att jag skulle se, och att jag skulle få lära mig.

Jag har fattat nu att livet kan bara förändras på några sekunder, några sekunder kan avgöra hela ens liv. Tack ännu en gång, det finns verkligen inte ord. Tack.