Förut:

Det som mest gör ont är att i så många år har du sagt att du och jag ska ut och resa. Att du och jag ska göra så himla mycket saker tillsammans. Men nu, träffar du någon och den personen blir plötsligt ditt centrum och nu ska ni göra allting som du och jag skulle gjort. Nu ska du flytta till ett annat land och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Jag bryter ihop. Gråter och försöker le.

Det fanns så mycket måsten;

-Jag måste klara skolan med bra betyg
-Få ett sommarjobb
-Söka in till högskolan
-Komma på vad jag vill göra med mitt liv


Just nu vet jag inte längre om det är värt det.

Nu:

Känns på samma sätt. Vet inte längre om det är värt det, vet inte om det är värt att kämpa längre för någon som inte ens visar att personen kämpar. Jag vet inte.

( Jag hoppas, jag hoppas)



I onsdags bakade jag en överraskningstårta till min pappa som fyllde år, köpte en dvd skiva och blommor. Har nog aldrig sett min pappa blivit så glad.

- "Hur mår du?"

- Bra.

Det är ett lätt ord. Man slipper frågor, och man slipper allt. Håll andan och sedan ta ett andetag.

Idag räddade Elin mig från världen och vi åkte till IKEA. Det såg ut såhär:






Och den tunga luften bara försvann, men kom lika snabbt tillbaka när jag var hemma igen. Nu vill jag bara sluta gråta och sluta tänka på det här. Det är ju lov.