Foto och redigering: jag.


Om någon undrar var mitt liv tog vägen så kan jag säga att de är någonstans i mina skolböcker, och där lär det vara  förhoppningsvis tills nästa sommar, dock kanske inte under loven. Jag har alldeles för mycket saker i mitt lilla huvud just nu. Det kunde varit värre?

Jag är faktiskt lite glad ändå även om jag har fått världens förkylning, jo för imorgon ska vi läsa manuset till vår pjäs som vi ska spela upp i februari, det ska bli kul. Längtar att ha någonting att längta till, fast håkan är ju snart och det längtar jag till. Vilka ska se Håkis?

puss.

( Fortsättningen fortsätter)


Första artisten vi såg den här dagen var José González. Han såg jag även på siesta, och han är lite sådär mysig och speciell. Vi satt på gräset och lyssnade. 


Galina.

Sen när vi lyssnat klart på honom , lyssnade vi på kelis. Hon var inte bra, kanske mest för att jag inte gillar sån musik. Men vi hade endå inget bättre för oss.
Sen när vi lyssnat några låtar gick vi till ett ställe utanför way out west området där man kan köpa väldigt stora muffins. Jag åt inte ens en fjärdedel av min, vi alla tre fick slänga våra muffins för vi inte orkade äta upp dom.


Johan.

Jag.

Man fick fiska fiskdamm utanför festivalområdet, och då fick man såndär tygpåse där det stod " i love myspace" . I påsen fanns det en tröja med samma text, och även en regnponcho.
Vi missade caesars, eller jag missade dom. För det var jag som ville se dom. Jag missade dom även på sisesta, och det gjorde jag även den här gången också. Vi lyssnade lite på Frida Hyvönen. Hon var faktiskt bra.

Sen såg vi n.e.r.d av en slump, men det var faktiskt väldigt underhållande. Hela publiken var helt galen. Han tog upp skrikande fans på scen, som sedan får ta på hans mage. Jag stod bara och skrattade åt allt. Sen träffade vi på lite vänner, stod och dansade med dom till den där hemska musiken. Två av mina vänner blev interjuvade av MTV live, om jag inte minns fel. Sen när den där galna konserten var slut var det dags för att köa till Håkan.

Håkan var en av konserterna jag mest sett fram i mot under lördagen, men allting blir ett helvete istället. Jag blir överlyft över staketet efter andra låten. Jag som brukar klara tryck väldigt bra, gjorde inte det den här gången. Efter ha suttit med en sjuvårdare i några minuter får jag se Håkans konsert på sidan, utan något tryck. Vilket var mycket skönt, men kändes lite ensamt.

Sen träffade jag mina fina vänner igen, och vi dansar runt till the flaming lips och jag ville att de skulle vara för evigt.
Efter en rolig dansande konsert var det dags för lykke li. Hon var så bra. mycket dance dance dance, sen när konserten var slut kände jag mig alldeles för trött. Och sen var det slut.


Lykke li.

Ord, kan någon ge mig ord. Ord som kan beskriva hur man SKA känna sig. Om någon vet hur man ska känna sig så kan den personen gärna berätta det för mig.

Vi träffades igår, och allt var lite sådär smått nervöst, ialla fall i början. Men jag tyckte det var lite mysigt endå på något sätt. Vi promenerade i 3 timmar, och när jag kom hem hade jag fått blåsor på mina stackars fötter. Vi hann även fika, jag drack te och du åt glass. Minns inte vad vi pratade om, men jag vet att vi log. Sen följde du mig till tåget och jag åkte hem.

Nu sitter jag här och vet ingenting. Ett dygn av tankar och frågor. Och ni säger att jag ska sluta tänka. Men man kan inte sluta tänka. Slutar man tänka på det ena, så tänker man på det andra. Och tänker man inte på det andra så tänker man på det tredje. 
 
Ha det fint. puss

Way out west var fantastiskt, underbart, fint, vackert, sorgligt. Det finns många ord som kan beskriva det hela. Men någonstans började det, och jag vet inte direkt hur allting började. Någonstans började det men jag vet inte var. Ska försöka plocka fram de fantastiska som är i mitt huvud och försöka få det till någonting. Någonting till er. För er som inte var där och fick uppleva det.

Vi kom till way out west lite efter dom hade haft insläpp, Vi hörde att Christian Kjellvander hade börjat spela. Han som var förband till Lars Winnerbäcks sommarturne 2006. Han var säkert lika dålig nu som han var då. Men vi lyssnade inte på honom. För vi var för nyfikna för att titta runt på området. Även om jag bor i Göteborg och har varit i Slottskogen minst hundra gånger, vet jag exakt hur det ser ut. Men ni ska veta jag kände inte igen mig. Frågade mig själv om detta verkligen var slottskogen, men såklart var det ju det.  Men sen började jag ju såklart känna igen mig.
Det var ju här jag spenderat många av mina dagar som barn med lek och klappa (o)farliga djur.

Vi ( Jag, Galina och Johan) tyckte att vi skulle få bra plats på Franz ferdinand så vi började köa vid halv fyra tiden ungefär, vid fyra tiden kom mando diao. Det var väl sådär, ville mest att de skulle ta slut så att franz ferdinand kunde börja.
Franz ferdinand var så himla bra, Jag kände mig lycklig, glad och dansgalen. Dans för hela slanten. De spelade även lite nya låtar, det var fint.


I väntan på Franz ferdinand.

franz ferdinand.

Efter Franz ferdinand lämnat scenen gick vi någonstans, minns bara att vi såg sonic youth någon timme efter Franz.. Sonic youth var helt okej.  Det började regna när dom spelade, men de slutade lika snabbt som det börjat.

Efter vi sett Sonic youth åt vi dyr mat. En hamburgare för 50 kronor, sånt man får ta antar jag när det är festival. Sen var det dags för det jag längtat efter, att få se sigur ros. Vi fick dock inte så bra platser som jag velat ha. Åh dom var helt underbara, och så speciella. Konserten var verligen fin, och känslan var som att man var på island.


Sigur ros, känslan att vara på Island någon timme kändes lite sådär fint och speciellt.

Sen var det dags det ALLA väntat på. Jag behöver nog inte ens skriva vad det är för band. För ALLA vet ju. Konserten var verkligen mäktig, och även om jag aldrig har varit så insatt i BD blev jag verkligen berörd av Henriks ord, och låtarna de spelade.



Var jag än kollade grät människor, för alla visste att detta är sista gången någonsin.



Sen kom den sista låten, no time for us. Det var vackert. Sen var det slut. och jag sprang i natten genom hela stan, för att hinna med min spårvagn.

(fortsättning följer)

Imorgon är det sista dagen på jobbet, och det är så himla skönt. Fast jag kommer sakna de boende lite gran, men det jag absolut inte kommer sakna är "våra bästa år" på tv. Något som jag råkat följa under min tid på jobbet. Men nu är det slut på det! Imorgon ska jag även träffa Galina och Johan, vi ska hämta ut våra way out west armband. För på fredag är det way out west, och då ska jag få träffa massa fina människor och lyssna på fina band. Åh.