Way out west var fantastiskt, underbart, fint, vackert, sorgligt. Det finns många ord som kan beskriva det hela. Men någonstans började det, och jag vet inte direkt hur allting började. Någonstans började det men jag vet inte var. Ska försöka plocka fram de fantastiska som är i mitt huvud och försöka få det till någonting. Någonting till er. För er som inte var där och fick uppleva det.

Vi kom till way out west lite efter dom hade haft insläpp, Vi hörde att Christian Kjellvander hade börjat spela. Han som var förband till Lars Winnerbäcks sommarturne 2006. Han var säkert lika dålig nu som han var då. Men vi lyssnade inte på honom. För vi var för nyfikna för att titta runt på området. Även om jag bor i Göteborg och har varit i Slottskogen minst hundra gånger, vet jag exakt hur det ser ut. Men ni ska veta jag kände inte igen mig. Frågade mig själv om detta verkligen var slottskogen, men såklart var det ju det.  Men sen började jag ju såklart känna igen mig.
Det var ju här jag spenderat många av mina dagar som barn med lek och klappa (o)farliga djur.

Vi ( Jag, Galina och Johan) tyckte att vi skulle få bra plats på Franz ferdinand så vi började köa vid halv fyra tiden ungefär, vid fyra tiden kom mando diao. Det var väl sådär, ville mest att de skulle ta slut så att franz ferdinand kunde börja.
Franz ferdinand var så himla bra, Jag kände mig lycklig, glad och dansgalen. Dans för hela slanten. De spelade även lite nya låtar, det var fint.


I väntan på Franz ferdinand.

franz ferdinand.

Efter Franz ferdinand lämnat scenen gick vi någonstans, minns bara att vi såg sonic youth någon timme efter Franz.. Sonic youth var helt okej.  Det började regna när dom spelade, men de slutade lika snabbt som det börjat.

Efter vi sett Sonic youth åt vi dyr mat. En hamburgare för 50 kronor, sånt man får ta antar jag när det är festival. Sen var det dags för det jag längtat efter, att få se sigur ros. Vi fick dock inte så bra platser som jag velat ha. Åh dom var helt underbara, och så speciella. Konserten var verligen fin, och känslan var som att man var på island.


Sigur ros, känslan att vara på Island någon timme kändes lite sådär fint och speciellt.

Sen var det dags det ALLA väntat på. Jag behöver nog inte ens skriva vad det är för band. För ALLA vet ju. Konserten var verkligen mäktig, och även om jag aldrig har varit så insatt i BD blev jag verkligen berörd av Henriks ord, och låtarna de spelade.



Var jag än kollade grät människor, för alla visste att detta är sista gången någonsin.



Sen kom den sista låten, no time for us. Det var vackert. Sen var det slut. och jag sprang i natten genom hela stan, för att hinna med min spårvagn.

(fortsättning följer)