Allt jag ville säga glömde jag i kväll, Allt jag ville vara behöll jag alltid för mig själv
Sen var det äntligen dags, och åh det var så fint som det alltid brukar vara.
Pojket med hålet i handen, 10 minuter (för mig själv), på drift. och sen förstås lite vals för satan och sen världens finaste låt, Mannen i den vita hatten, som det alltid ska vara.
Sen träffade jag alla fina människor, och vi åkte en abonnerad spårvagn som skulle vara skyltat med 747, men det var det inte. Vi åkte till efterfesten på kontiki och dansade till fin musik och allt det där.
Sen begav vi oss hemåt, och jag fick för mig att jag skulle GÅ hem ( som jag alltid gör ) Sen stod jag vid portdörren och trodde jag blivit utelåst, fast sen 10 minuter senare inser jag att jag kan öppna dörren med mina nycklar.
Fint;
Tänk er världens finaste gulligaste tjej, där har ni Cassandra. Vi träffades första gången sommaren 2007 i slottskogen, sen träffades vi på lite konserter hit och dit. Men det var väl i somras på Emmabodafestivalen som vi började umgås på riktigt. Nu är hon en av mina närmsta vänner och hennes blogg hittar ni här.
Sedan har vi Sarah som har varit en av mina närmsta vänner ganska länge, men just nu bor hon alldeles för långt bort från Göteborg och vi träffas nästan aldrig. Men jag saknar henne väldigt mycket. Och jag Tycker att ni ska kolla in hennes blogg, om ni inte redan har gjort det. Ni hittar den här.
Emmabodafestivalen!
Vi anlände till Emmaboda med tåg, och sedan tog vi oss en taxi till campingen eftersom vi inte orkade gå den långa vägen med packning. Kom dit och så satte vi upp våra tält och begav oss till affären för att handla diverse nödvändiga saker. Runt sex tiden började vi festa och sedan var det dags att gå och se moto boy som spelade i en kyrka och redan då var allt snurrigt och helt underbart. Efter konserten gick vi tillbaka till campingen och festade med massvis med fina människor.
Andra dagen (första festivaldagen) :
Vaknade tidigt och åt frukost. Kändes som hela morgonen var en lång väntan, eftersom vi väntade på att banden skulle börja spela. Vi såg de första bandet, som var name the pet. Sedan en timma innan parken skulle spela började jag och Sarah köa. Åh vad den konserten var bra. Sedan när klockan blev sex började vi festa och jag träffade på Galina av en slump. Sedan träffade vi lite andra människor och dansade oss galna till bob hund. Sedan gick vi till tältet och ett antal gånger för att fylla på våra glas. Sedan till kvällen dansade jag, Cassandra och Sarah till blinkande ljus och konstig musik, då var allt så snurrigt. Men det måste nog varit bland det finaste på hela festivalen.
Tredje dagen ( Andra festivaldagen) :
Vaknade upp och trodde jag var död, men det var jag inte. Vi gick till affären och handlade frukost. Gick tillbaka till vårt camp kosmos och åt lite. Såg Joel Alme, men missade nästan halva konserten eftersom jag fick ett telefonsamtal. hähä. Sedan såg jag och Sarah florence valentin, åh så bra dem var. Sedan såg vi fina Markus Krunegård som var bäst. Sarah hamnade i bråk med en idiot och hans tjej på konserten, usch så jobbiga var dem. Tappade nästan mina skor flera gånger om på den konserten och fick öl i håret. ( vilket jag nästan fick hela tiden). Träffade Cassandra och Emma sedan lite senare på kvällen och det var så fint. Sedan såg vi the wombats, åh gud vad bra dem var. Sedan så dansade vi till blinkande och konstig musik igen i natten, och det var så fruktansvärt kul och allting bara snurrade. (ta mig tillbaka)
Fjärde dagen (sista festivaldagen) :
Den här dagen kändes som bara en lång väntan, väntan på att klockan skulle bli kväll så vi kunde börja festa. ( Man vill inte börja festa så tidigt annars blir man så himla trött innan ens det har blivit mörkt) Träffade fina människor och var nog en aning borta när familjen spelade, skadade även ryggen då när jag skulle hoppa ner från mixer bordet stången. Mina vänner lugnade mig och sa att allting skulle bli bra. Natten var hemsk, ryggen gjorde så fruktansvärt ont när jag låg på luftmadrassen.
Femte dagen ( hemfärd) :
Vi packade ihop våra saker, och jag var så himla sjuk och trodde jag skulle hosta ihjäl mig. Men när jag kom hem och fått vila saknade jag allting. Sova i tält, höra musik dygnet runt, alla fina människor, vinet, dansandet, blinkade ljuset, de fina nätterna. TA MIG TILLBAKA!!!!!!!!!
( Det hände så mycket fina saker under festivalen och mindre fina saker, men jag blandar ihop dagarna och jag orkar inte skriva allting för det skulle bli så himla långt och tråkigt. Det är nog inte så jätte kul och läsa om det när man själv inte var med och upplevde det.)
En timme en minut, här står tiden stilla.
Foto och redigering: jag.
Ni är det närmaste man kan komma i mitt hjärta och de kommer alltid att slå lika hårda slag för er.
10.31
Sigur ros- Hoppipolla
Jag älskar den , även om man inte förstår ett endaste ord. Allting låter så vackert, och inte nog med det videon är helt underbar. Lyssna själv och avgör.
Way out west , lördag. Dag 2.
( Fortsättningen fortsätter)
Första artisten vi såg den här dagen var José González. Han såg jag även på siesta, och han är lite sådär mysig och speciell. Vi satt på gräset och lyssnade. 
Galina.
Sen när vi lyssnat klart på honom , lyssnade vi på kelis. Hon var inte bra, kanske mest för att jag inte gillar sån musik. Men vi hade endå inget bättre för oss.
Sen när vi lyssnat några låtar gick vi till ett ställe utanför way out west området där man kan köpa väldigt stora muffins. Jag åt inte ens en fjärdedel av min, vi alla tre fick slänga våra muffins för vi inte orkade äta upp dom. 
Johan.
Jag.
Man fick fiska fiskdamm utanför festivalområdet, och då fick man såndär tygpåse där det stod " i love myspace" . I påsen fanns det en tröja med samma text, och även en regnponcho.
Vi missade caesars, eller jag missade dom. För det var jag som ville se dom. Jag missade dom även på sisesta, och det gjorde jag även den här gången också. Vi lyssnade lite på Frida Hyvönen. Hon var faktiskt bra.
Sen såg vi n.e.r.d av en slump, men det var faktiskt väldigt underhållande. Hela publiken var helt galen. Han tog upp skrikande fans på scen, som sedan får ta på hans mage. Jag stod bara och skrattade åt allt. Sen träffade vi på lite vänner, stod och dansade med dom till den där hemska musiken. Två av mina vänner blev interjuvade av MTV live, om jag inte minns fel. Sen när den där galna konserten var slut var det dags för att köa till Håkan.
Håkan var en av konserterna jag mest sett fram i mot under lördagen, men allting blir ett helvete istället. Jag blir överlyft över staketet efter andra låten. Jag som brukar klara tryck väldigt bra, gjorde inte det den här gången. Efter ha suttit med en sjuvårdare i några minuter får jag se Håkans konsert på sidan, utan något tryck. Vilket var mycket skönt, men kändes lite ensamt.
Sen träffade jag mina fina vänner igen, och vi dansar runt till the flaming lips och jag ville att de skulle vara för evigt.
Efter en rolig dansande konsert var det dags för lykke li. Hon var så bra. mycket dance dance dance, sen när konserten var slut kände jag mig alldeles för trött. Och sen var det slut.
Lykke li.
Way out west, Fredag. Dag 1.
Way out west var fantastiskt, underbart, fint, vackert, sorgligt. Det finns många ord som kan beskriva det hela. Men någonstans började det, och jag vet inte direkt hur allting började. Någonstans började det men jag vet inte var. Ska försöka plocka fram de fantastiska som är i mitt huvud och försöka få det till någonting. Någonting till er. För er som inte var där och fick uppleva det.
Vi kom till way out west lite efter dom hade haft insläpp, Vi hörde att Christian Kjellvander hade börjat spela. Han som var förband till Lars Winnerbäcks sommarturne 2006. Han var säkert lika dålig nu som han var då. Men vi lyssnade inte på honom. För vi var för nyfikna för att titta runt på området. Även om jag bor i Göteborg och har varit i Slottskogen minst hundra gånger, vet jag exakt hur det ser ut. Men ni ska veta jag kände inte igen mig. Frågade mig själv om detta verkligen var slottskogen, men såklart var det ju det. Men sen började jag ju såklart känna igen mig.
Det var ju här jag spenderat många av mina dagar som barn med lek och klappa (o)farliga djur.
Vi ( Jag, Galina och Johan) tyckte att vi skulle få bra plats på Franz ferdinand så vi började köa vid halv fyra tiden ungefär, vid fyra tiden kom mando diao. Det var väl sådär, ville mest att de skulle ta slut så att franz ferdinand kunde börja.
Franz ferdinand var så himla bra, Jag kände mig lycklig, glad och dansgalen. Dans för hela slanten. De spelade även lite nya låtar, det var fint.
I väntan på Franz ferdinand.
franz ferdinand.
Efter Franz ferdinand lämnat scenen gick vi någonstans, minns bara att vi såg sonic youth någon timme efter Franz.. Sonic youth var helt okej. Det började regna när dom spelade, men de slutade lika snabbt som det börjat.
Efter vi sett Sonic youth åt vi dyr mat. En hamburgare för 50 kronor, sånt man får ta antar jag när det är festival. Sen var det dags för det jag längtat efter, att få se sigur ros. Vi fick dock inte så bra platser som jag velat ha. Åh dom var helt underbara, och så speciella. Konserten var verligen fin, och känslan var som att man var på island.
Sigur ros, känslan att vara på Island någon timme kändes lite sådär fint och speciellt.
Sen var det dags det ALLA väntat på. Jag behöver nog inte ens skriva vad det är för band. För ALLA vet ju. Konserten var verkligen mäktig, och även om jag aldrig har varit så insatt i BD blev jag verkligen berörd av Henriks ord, och låtarna de spelade. 
Var jag än kollade grät människor, för alla visste att detta är sista gången någonsin.
Sen kom den sista låten, no time for us. Det var vackert. Sen var det slut. och jag sprang i natten genom hela stan, för att hinna med min spårvagn.
(fortsättning följer)
och så blev du mitt sår och jag blöder ihjäl.
Igår när jag var på stan med Rebecka köpte jag något riktigt fint. Nämligen, kents singel kevlarsjäl. Den var dyr med det var det värt. Omslaget är så fint att hjärtat vrider sig några varv.
vad är farväl, vad är inte gjort av sten.
Här är ett avtryck, som sitter längre än det du redan gjort.
Dagen som vi alla hade väntat på kom. Vi var där 01.30 när vi började köa, jag sov 2 timmar den natten. Att köa med lite sömn är inte bra, speciellt inte i 17 timmar. Men iallafall, vi kom till slottskogsvallen. Vi trodde vi skulle vara bland de första. Vilket vi inte var, vi blir väldigt förvånade när vi ser 12 pers ligga på en gräsmatta och sover. Men vi har väl inget mer än ett val och sätta oss ner och börja vårt köande.
Det är mörkt och kalt, men det tar inte lång tid innan det blir ljust. Vi sitter där, i timmar. Vi gör inget speciellt, sitter mest där. Timmarna går, och det blir mer folk. Vi märker att folk som inte ska vara längst fram, är längst fram. På morgonen när vi började vårt köande var det 12 pers framför oss, och nu är det 25? Kösystemet var något av det sämsta, det hade av någon anledning blivit en rund kö, vilket blev att de som var sist var längstfram. Men det fixade sig när några flickor började skrika på folk att de måste göra en bättre kö. Visst blev det bättre men, dom där som var där frame då? nej, dom ville inte flytta på sig. Jag kände mig sur och trött. Jag trodde jag skulle svimma av värmen.
17 timmar senare så var det dags för det värsta. insläppet. Jag kunde inte andas, det enda jag kunde tänka på var "kommer vi komma längstfram?". Sen var det dags, kolla väskor, klippa biljetten de kändes som en evighet. Det enda jag ville var att springa fram till scenen.
Klart kom vi längstfram, mittemot martin. Nu var det dags för 3 timmars köande, vilket var lite lugnare för nu visste man att man hade fått plats.
Thåström var förband, och det var nog bland de sämsta jag har sett i hela mitt liv. Jag tvivlade på om jag skulle orka kent. Trodde jag skulle svimma om jag kände mig så här när kent skulle börja spela.
När klockan var lite över nio, började öppningslåten. stenbrott. Jag får krafter från ingenstans och känner mig hur pigg som helst. Skriker och hoppar.
Allting känns som en dröm, och allting går så snabbt. Allting är så fint, och jag är bara så glad och lycklig.
Det led mot sitt slut, och mannen i den vita hatten spelades. En av de bästa låtarna som de alltid är, konfettin virvlar ner över alla människor och det känns som hela livet ramlade ner över en. Ni tycker säkert det låter konstigt, men det var så det kändes.
Det är slut för den här gången, och jag kan inte mer än tacka för en helt underbara konsert. Ett minne jag aldrig, aldrig kommer att glömma.
