Dagen som vi alla väntat på i 3 år var nu här. Allt tre års slit i skolan skulle nu äntligen få ett slut. Det var dags för oss teater treor att ta studenten. Som är den bästa dagen i mitt liv, men även den sorgligaste också.

Dagen började med att en liten del av klassen träffades i stan. Alla var så fina i sina vita klänningar och mössor. Vi åkte vidare hem till Erick för att ha champagnefrukost.





Mika höll ett jätte fint tal om olika minnen som hon upplevt med varje person. Sedan kom tårarna när Ashkan visade ett otroligt fint bildspel från alla tre åren vi har haft tillsammans. Man kunde inte förstå att tre år har gått så fruktansvärt fort, och hur mycket man har förändrats. Sedan höll Melissa ett tal, som var så fint och jag börjar nästan lipa när jag tänker på det. Och för att citera vad hon sa " Min första tanke av dessa människor, ska jag gå med dessa i tre år? hösten, vinter och våren kom och vi blev en familj" För det är verkligen så det är. En familj. Vi kommer alltid vara en familj.

När klockan var halv tio. Så begav vi oss vidare till bussen som skulle ta oss till skolan. För sista gången tillsammans som klass.




Vi satt på bussen och skrek " VILKA SKA TA STUDENTEN? - TA3". Vi kom till skolan, dansade runt i teatersalen och var galna. Träffade våra fina teaterlärare och pratade. Sedan var det dags att gå till bamba för sista gången och äta lunch. Alla var helt galna. Det var som vilken klass kunde skrika högst och bäst. Alla var så lyckliga. Och kunde nog inte se en endaste människa med en ledsen min.




Sedan spelades det "sommartider" och alla sprang upp på scenen och allt var helt galet. Alla bara skrek. Det går inte att förklara. Man måste varit där för att fatta vad jag menar. Sara fick stipendium och jag blev så glad och lycklig för hennes skull eftersom hon förtjänar det så himla mycket. Sedan var det dags att ta klasskort och sedan var de betygsutdelning och sedan vid ett kom flaket, så sattes ballonger och lakan upp. Sedan sprang vi in till skolan igen och peppade utspringet. När de var 1 minut innan vi skulle springa ut, peppade vi som in i helvete och jag har aldrig känt sån energi någonsin. Vi sprang, sprang så jävla fort. Upp på scen. Och jag har aldrig skrikt och hoppat så högt som jag gjorde då.




När gått ner från scenen med min klass var de dags att ge sig ut i folkvimlet för att hitta sitt plakat. När jag hittade min släkt och min familj var jag så glad och gråtfärdig att jag skakade i hela kroppen när alla mina familjemedlemmar turades om att krama om mig.







Jag har nog aldrig varit så glad i hela mitt liv som jag var när jag stod på flaket. Känslan av att man har klarat skolan och att få känna sig så jävla fri.





Vi åkte flak i 1 timma och 30 min ungefär. Det var som världens bästa fest. Ingenting kommer någonsin slå det. När vi var på avenyn så spelades känn ingen sorg för mig göteborg och allt var så jävla underbart.

Sedan kom vi till Götaplatsen och poseidon var tömd på vatten så där kunde man ju inte bada. Istället dansade alla Angeredselever runt på götaplatsen. Helt galet och underbart var det. Efter ett tag var jag tvungen att åka in till brunnsparken för att möta upp mina vänner som skulle följa med mig på min mottagning.



Träffade Daniel, Elin och Lovisa. Jonna också som men hon och Caroline kom lite senare. Jag var så glad och lycklig och försökte samla mig lite inför mottagningen.




Det var så himla många fina människor som kom på min mottagning. Runt 20 pers, om inte lite mer. Vi åt och pratade. Sen öppnade jag alla mina presenter. Fick 3 flaskor champagne, flytta hemifrån saker, strumpyxor, en skiva och pengar. När alla människor åkt hem och när mina föräldrar städade lokalen var jag så trött och mätt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Bytte om och åkte in till stan för studentfesten.

Studentfesten var på berså. Aldrig i mitt liv att jag någonsin skulle sätta min fot där. Men det var ju studentfest. De var rätt tråkigt i början, man jämförde ju allting med flaket och utspringet. Men jag insåg att ingenting kommer bli bättre än de så jag blev pepp och full. Sen dansade vi hela natten och allt var helt galet.







Klockan blev tre och det var dags att ta sig hem. Det var sjukt jobbigt för att när jag vaknade dagen efter. Jag har aldrig känt mig så jävla tom. Nu var det liksom slut på allt.

Januari.
Minns inte riktigt hur året började, men det börjar väl alltid som det börjar. Vi hade väldigt mycket rep i skolan inför clown föreställningen och jag träffade vänner ofta och fikade på café. Och någonting jag har insett nu så försökte jag vara någon jag inte var.
Det enda som spelades i min stereo var kent, kent, kent.
Du fanns ofta i mina tankar större delen av mina dagar, eftersom jag inte gett upp hoppet om dig än. (Nu är det annorlunda)

Februari.
Jag kämpade på med min träning, eftersom det var mitt nyårslöfte, och träningen blev inte så jobbig som jag hade tänkt mig eftersom jag hittade en  träningsmetod som passade mig. Sedan var de även en underbar kent spelning i Skövde som jag var på. Jag träffade även Galina för första gången, mycket fint. Sen fyllde även lilla Elin 17 år och hon hade ett mysigt kalas. Sen i slutet av månaden så släpptes biljetterna till kent på slottskogsvallen den 25 juli, och jag var lycklig.

Mars. 
Skolan började bli mer någonting mer än jobbigt och jag  kämpade för att inte tappa greppet eftersom påsklovet var så nära. Vi hade vår clown föreställning, som blev en succe. Vilket jag aldrig skulle tro och jag kunde inte riktigt förstå när folk som jag knappt kände gick fram till mig och sa att jag var duktig. Jag blev så glad, mer än glad. Det var nog där jag insåg att det är teater jag ska satsa på, hur jobbigt och tufft de än kommer att bli.
Jag åkte till malmö och bodde hos Galina och vi var och lyssnade och tittade på fina hjältarna (kent), och jag fångade Jockes vattenflaska under konserten och han sjung till mig och det var "du och jag ska aldrig dö".
Sedan några dagar senare träffade jag och kramade Håkan och han signerade mina skivor, och allt var så fint att jag nästan trodde jag skulle bryta ihop.

   

April.
Den här månaden släppte jag dig från mina tankar vilket var så himla lättande, allt blev så...lätt?. April kom och blev vår och det var så himla underbart och skolan blev jobbigare än innan och jag orkade inte med det. Jag saknade alla kent spelningar mer än någonting annat och jag visste att de var en lång tid innan de var dags för hjältarna igen.
Sen gjorde jag även något riktigt dumt, nämligen jag tappade min systemkamera i marken. Så den fick jag inte se på ett tag.

  
  

Maj.
Jag fyllde sjutton år och jag minns faktiskt inte vad jag gjorde på min födelsedag, antingen åt jag väl tårta.
Ida och jag hade känt varandra i ett år, och allting hade väl redan då bara försvunnit. Kändes som vår vänskap inte var värd någonting, eftersom vi aldrig träffades och jag vet inte vad jag ska ens säga för jag vara bara så besviken, för du fanns aldrig där för mig som jag fanns där för dig. Ska sanningen komma fram, så var de faktiskt så. ( fast jag är glad att vi börjat prata igen, tack. jag behöver dig som vän)
Sedan var Jag, Elin, Daniel och Lovisa på siesta festivalen i hässleholm och det var fint!

Juni.
Det blev sommarlov och jag slutade äntligen ettan. Jag njöt av solen och av ledigheten. hände inte så jätte mycket den här månaden förutom att jag träffade vänner och min moster hade bröllop.

 

Juli.
Åkte till budapest när alla andra människor åkte på arvikafestivalen, sedan när jag kom hem började jag jobba på ett ålderdomshem i 4 veckor. Det var både roligt och jobbigt. Det roliga var att jag träffa så mycket människor och jag lärde mig att ta iniativ till att göra saker, människorna på jobbet trodde verkligen jag skulle bli undersköterska för att jag var så duktig bland de gamla. De blev chockade när jag sa att jag inte alls hade tänkt bli det. Jag fick ett fint omdöme från dem när de 4 veckorna var över. Det var ju förstås även kent den här månaden också och jag och sarah köade i 17 timmar vilket jag kan konstatera var både underbart och hemskt. Men konserten var fin som vanligt.



Augusti.
Slutade jobbet och det blev även dags för way out west festivalen, och jag försökte ta vara på den lilla ledigheten som var kvar på lovet genom att sova bort den. Sedan började skolan igen, och jag drappades av lite smått panik när jag insåg att de var 2:an jag skulle börja.

September. 
Allting började bli som vanligt igen när skolan började bli som vanligt, och jag låste in mig om dagarna efter skolan. Jag hade så mycket tankar och jag ville inte träffa någon. Det blev även Håkan på Liseberg och jag stod och kollade på Håkan ensam eftersom jag kom dit 30 min innan konserten började, sen gick jag hem tidigt för jag ville inte träffa någon jag kände. Hela september bestod nästan av att jag inte ville träffa någon överhuvudtaget. Jag vet inte inte varför.

Oktober.
Jag började tänka väldigt mycket och skrev ner nästan allting som rörde sig i mitt lilla huvud. Det blev höstlov och jag hann med en massa saker, både bra och dåliga. Jag var med i en kortfilm, festade kanske alldeles för mycket och fick massor av kyssar.

  

November.
Träffade kent igen, och jag kramade alla och då trodde jag seriöst jag skulle falla ner på marken och dö. Men de gjorde jag ju inte istället hoppade mitt hjärta ut ur min kropp.
Vi hade även föreställning av vårat projekt av "utanförskap" de var jobbigt och de väckte många minnen. Jag började helt enkelt sluta bry mig om saker, och plötsligt då hände det.
 

December.
Jag förstod inte att de var december försent lucia och jag drappades av panik och ville inte alls att det skulle bli julafton. Jag åkte till sjukhuset för min kropp sa mig att någonting var fel, men såklart var det inget fel med mig. Jag var lycklig när det äntligen blev jullov. Och julafton blev inte så dåligt som jag hade trott, och sedan hade min moster födelsedags fest och det var mycket trevligt. Sedan blev det nytt år!

Här kommer lite bilder från siesta festivalen -08.


Första dagen och jag minns att vi skulle laga spenatsoppa, och så hade vi glömt buljong.
Soppan smakade gräs och vatten. Sen ramlade jag även och slog i huvudet.


Vi såg på vapnets spelning som var grymt bra.


De var alldeles för varmt, så Lovisa, Daniel och Elin badade i en fontän.


Kristian Anttilas spelning var dans, dans, dans


Florence valentin var så himla bra.

 
Slut på festival

Det var så länge sen nu man fick se hjältarna, jag saknar dom så mycket att det gör ont.




Bilderna är från när hjältarna spelade i slottskogen i sommras. Då när jag och sarah köade i 18 timmar. Aldrig är jag så lycklig som när jag får se på mina hjältar.