Dagen som vi alla hade väntat på kom. Vi var där 01.30 när vi började köa, jag sov 2 timmar den natten. Att köa med lite sömn är inte bra, speciellt inte i 17 timmar. Men iallafall, vi kom till slottskogsvallen. Vi trodde vi skulle vara bland de första. Vilket vi inte var, vi blir väldigt förvånade när vi ser 12 pers ligga på en gräsmatta och sover. Men vi har väl inget mer än ett val och sätta oss ner och börja vårt köande.



Det är mörkt och kalt, men det tar inte lång tid innan det blir ljust. Vi sitter där, i timmar. Vi gör inget speciellt, sitter mest där. Timmarna går, och det blir mer folk.  Vi märker att folk som inte ska vara längst fram, är längst fram.  På morgonen när vi började vårt köande var det 12 pers framför oss, och nu är det 25? Kösystemet var något av det sämsta, det hade av någon anledning blivit en rund kö, vilket blev att de som var sist var längstfram. Men det fixade sig när några flickor började skrika på folk att de måste göra en bättre kö. Visst blev det bättre men, dom där som var där frame då? nej, dom ville inte flytta på sig. Jag kände mig sur och trött. Jag trodde jag skulle svimma av värmen.



17 timmar senare så  var det dags för det värsta. insläppet. Jag kunde inte andas, det enda jag kunde tänka på var "kommer vi komma längstfram?". Sen var det dags, kolla väskor, klippa biljetten de kändes som en evighet. Det enda jag ville var att springa fram till scenen.
Klart kom vi längstfram, mittemot martin. Nu var det dags för 3 timmars köande, vilket var lite lugnare för nu visste man att man hade fått plats.



Thåström var förband, och det var nog bland de sämsta jag har sett i hela mitt liv. Jag tvivlade på om jag skulle orka kent. Trodde jag skulle svimma om jag kände mig så här när kent skulle börja spela.
När klockan var lite över nio, började öppningslåten. stenbrott. Jag får krafter från ingenstans och känner mig hur pigg som helst. Skriker och hoppar.




Allting känns som en dröm, och allting går så snabbt. Allting är så fint, och jag är bara så glad och lycklig.





Det led mot sitt slut, och mannen i den vita hatten spelades. En av de bästa låtarna som de alltid är, konfettin virvlar ner över alla människor och det känns som hela livet ramlade ner över en. Ni tycker säkert det låter konstigt, men det var så det kändes.
Det är slut för den här gången, och jag kan inte mer än tacka för en helt underbara konsert. Ett minne jag aldrig, aldrig kommer att glömma.