Kom och slå sönder min värld, det är allt jag begär.
Det var fredag och jag minns allt så väl. Jag hade precis kommit hem från skolan, och märkte redan då när jag stigit in genom dörren att någonting var fel.
Jag slängde ner min väska i hallen och gick förbi deras sovrum då jag hör min pappas röst säga
- " Caroline, kom hit ett tag. Jag har en sak att berätta"
Jag visste redan då vad som skulle sägas, det kom som en viskning från ingenstans. Jag vände mig om och tog ett djupt andetag och satte mig på sängkanten, och intalade mig själv att viskningen inte var sanning. Men jag misslyckades.
Mamma kom från ingenstans, hon stod upp. Pappa satt ner. Deras blickar mötes som sa saker som jag inte kunde förstå. Nu vet jag, eller jag vet inte. Jag ville bara därifrån, jag ville inte höra det jag visste att jag skulle få höra. Jag hade annat de så länge, fast jag inte velat inse det.
-" Jag och mamma ska skiljas, vi ska inte bo ihop tillsammans längre, vi ska flytta. Du får bestämma hur du vill bo"
Tårarna rann och jag sprang in på mitt rum, jag var arg och tyckte att de var dumma i huvudet och inte tänkte på hur jag mådde. De brydde bara om sig själva, och jag var någonstans där emellan. Jag önskade att jag aldrig hade fötts, för jag kände mig som världens problem. Hade jag inte funnits så hade det inte varit så svårt för dom att göra slut. Men nu fanns jag och allting blev plötsligt så mycket svårare.
Mina tårar rann i ett år, mitt hjärta var ett annat hjärta i ett år. Jag visade det aldrig. Aldrig. Jag ville inte att någon skulle få veta, och jag har alltid varit så bra på att dölja saker. Någonting som jag lärde mig den dagen, var att dölja känslor för andra människor, och det har jag gjort i åtta år nu.
Jag var nio år när mina föräldrar separerade, och det gör ont än idag. Även om jag aldrig skulle kunna se mina föräldrar tillsammans idag. Att flängas som en vante varannan vecka gör ont. Att aldrig hinna få packa upp sina saker, att ständigt ha dom i en väska gör så fruktansvärt ont.
(Känns skönt att få skriva ner det, har velat det så länge. Men har inte riktigt vågat. Så nu får ni läsa en del av mitt liv, den jobbiga delen. Vet inte om det är bra eller dåligt. Men ni är så fina, och det betyder så mycket. Tack. Tusen tack.)
gör vad som känns rätt för dig.. :) Det är viktigt att du är lycklig
åh caroline, du skriver fint men de är så himla hemskt. jag kommer ihåg när mina föräldrar sa det till mig, jag fattade aldrig riktigt vad dom menade med att skiljas så jag levde vidare. men att höra dom sitta och bråka varenda eviga kväll de gjorde ont. men de känns bra nu även om jag inte heller vi åka hit och dit. aldrig hinna packa upp innan jag ska tillbaka aldrig leva där jag bor, just nu.
jag saknar dig, puss
Vilket fint inlägg, starkt.
Mina föräldrar separerade när jag var drygt 1,5 år så jag har inget minne av det, och det är jag ganska glad över. Däremot kan jag inte låta bli att bli ängslig när jag möter mörka höstgator där billyktorna och gatulyktorna rullar förbi i ögonvrån, det får mig alltid att tänka på när jag som mycket ungt barn åkte mellan mina föräldrar, mellan mamma och pappa.
Ganska snabbt bestämdes det att jag skulle bo hos pappa så jag träffade bara min mamma var tredje helg som barn, och varje söndagkväll var jag förstörd över saknaden efter min mamma. Däremot träffade min pappa en ny kvinna, som jag har haft som min mamma sen 2 års åldern ungefär och som också gett mig en lillesyster och ett tryggt hem. Jag har fått en ny liten kärnfamilj och min "styvmamma" är (det låter kanske hemskt, men) är mer som en riktig mamma för mig än vad min biologiska mamma är. Hon har matat mig under 15 år, bråkat på mig, tröstat mig och format den jag är idag, och jag är oerhört tacksam över henne. Jag älskar henne så otroligt mycket.
Min "riktiga" mamma finns såklart i mitt liv och jag älskar henne också, faktum är att jag är hos henne just nu. Sist jag var här var för 9 veckor sedan, och innan dess var det 3,5 månader sedan. Jag träffade alltså inte henne på hela sommaren, pga sommarjobb, semester med familjen och möten med vänner. Såklart har jag lite skuldkänslor över det och jag hoppas du inte ser mig som en känslokall och egoistisk person nu, men det funkar för oss.
Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta, men jag kände att det var skönt att dela med mig av det. Jag förstår att det är jobbigt att vara varannan vecka hos sina föräldrar, och jag förstår att det var och säkert är jobbigt att ha gått igenom deras skilsmässa, det är så känsligt när barn kommer i kläm. Du ska veta att dina föräldrar säkert hade lika mycket skuldkänslor över att gå igenom skilsmässan med dig i kläm som du hade över att vara där när de gick igenom den, men det tjänar ingenting till att bara känna skuld emot varandra, man får låta den lägga sig och istället göra det bästa av situationen. Jag vet att utomstående kan komma med "smarta" tips om fördelar; man har ju två rum, man kan säga att man är hos den andra föräldern fast man egentligen är på fest eller liknande osv osv, men försök att se andra fördelar också; Det gjorde ont i början, men det tog slut och de har nya liv nu, och det kanske är bättre än att de hade fortsatt att bo tillsammans bara för någon annans skull, det hade nog bara blivit jobbigare och också ledit till ännu mer skuldkänslor. Separationer händer, och det ändrar folk, men det behöver inte bara vara till det sämre, många får ny luft i lungorna och finner många andra saker i livet som de kan glädjas åt, och det är bra att de kan göra det.
Känn ingen skuld utan acceptera att det blivit som det blivit och försök att vara nöjd över det.
Ha en fin söndag.
kämpa kämpa du är en bra människa!
och jag vet hur det är att dölja sina känslor, aldrig berätta hur man mår utan bara svara "jo jag mår bra" när man egentligen helst skulle vilja stänga in sig ett ett svart rum och gråta. men stå på dig caroline.
ta hand om dig :*
starkt av dig att skriva dina känslor. jag förstår att det är tungt och svårt än idag. det är fruktasvärdt, föräldrar är tryggheten för barn. bor du fortfarande hos bägge dina föräldrar, hur är det? många kramar.
å fina,
jag vet hur det känns
mina föräldrar skildes också när jag var nio, också åtta år sedan.
vet hur tungt & jobbigt det är, även om det inte alltid hjälper - du är inte ensam.
hör av dig om du vill prata lite (kan ibland vara skönt att prata med någon man inte känner, man har ju inget att förlora)
det va fint och modigt skrivet.
det är nog inte så många som verkligen förstår,
förstår dom känslorna man får inom sig när man får det beskedet.
önskar att jag vågade dela med mig lite mer av mitt liv.
mina föräldrar skiljde sig när jag var 9 men jag tycker det är skönt för utan separationenen skulle det inte finnas någon livsglädje eller något hem i vårat hus
