En tidig morgon i november.


Ljuset från tv:n gör din hy blek. Du håller om mig och drar mig ännu närmare så att jag känner dina hjärtslag. Ditt hjärta slår hårt mot mitt huvud och jag undrar om du kanske känner samma sak som jag, just för stunden. Bara för den här morgonen. Vi vet att vi aldrig kommer att träffas igen.  Du strycker dina fingrar i mitt hår. Du säger inte så mycket, men när du öppnar din mun för att säga någonting säger du ord om mig som får mig att nästan tappa andan. Du drar mig ännu närmare och jag försöker följa med handlingen i filmen som visas på tv:n, men jag lyckas inte. Det enda jag koncentrerar mig på är dina hjärtslag. Vänder mig om så att jag kan se ditt ansikte, du tar bort din blick från tv skärmen. Våra blickar möts och jag lägger mitt huvud på din axel och du kramar om mig.

Nu betyder det ingenting, tänker aldrig på det för det känns bara patetiskt. Det betydde väl mer den morgonen.Dåtiden är ju ändå bara någonting man kan glömma bort.