Verkligheten har blivit en annan. Gömmer mig bland peruker, dräkter och arbetskamrater. Pratar poesi i nordstan med främmande blickar mot mig. Jag berättar för alla om hur musiken du spelade för mig, och att vi sågs senast när det var vinter och en meter snö. Och hur mycket ångesten kom ikapp. Jag berättar om att jag fortfarande kan höra musiken du gav mig. Men mest av allt vill jag berätta om hur mycket du drog ner mig på noll.

Allt annat räknas inte.

Vi går längst avenyn med 1700 tals kläder och peruker. Turister fotar, folk frågar vart vi kommer ifrån. Jag vill säga:

- "Inte här ifrån" 






Idag hamnade jag på NOLL igen.

SAMMA SAK IGEN.

Hade inte jag haft jobbet och mitt tvingade leende och min rokokodräkt hade jag nog sprungit hela avenyn upp och ner och bara skrikit. Varför skulle det hända idag? Jag hade bara väntat på att det skulle hända. Frågan var ju bara när. Nu har det hänt. jaha, vad händer nu?