igår FLYDDE jag från verkligheten och åkte hem till finaste Linnéa.




Jag hade köpt med mig kladdkaka och kakor från Ica, eftersom jag tyckte att det behövdes. Och ja det behövdes.
Vi glömde verkligheten och satt och pratade länge och drack flera koppar te och kollade ut i köksfönstret och såg hur snabbt det blev mörkt. Det slutade att regna.



Kent spelades i bakgrunden och timmarna gick.



Skulle kunna krama dig hundra miljoner gånger för att få verkligheten till ett lyckligare ställe.
(det är vi väl ändå värda?)



LÅT OSS FLY

I fredags hade vi buffertdag = lediga. Träffade vårt lilla gäng i stan och följde med dom när de skulle köpa sin resa till Turkiet. Jag är den enda som inte följer med eftersom jag pluggar till hösten och jag ska ändå till vår lägenhet i Spanien i november.




Jag och Sara åkte hem till henne och skrev vår redovisning/uppsats i kulturhistorisk fördjupningsarbete, teater. Vi satt i sex timmar och skrev. Sen fick jag så ont i ryggen att jag knappt kunde sitta. Eftersom jag sträckte mig tidigare under dagen och det blev bara värre. fy.



Sen bakade vi paj. ( Sara bakade paj, jag fortsatte plugga ) Sen åkte jag hem till min mamma och åt räkor. Igår kom Caroline och Jonna hit på kvällen och myste. Vi hyrde film och åt popcorn. Idag träffade jag min pappa på stan och åt thaimat. Nu ska jag försöka skriva klart min uppsats i nutida konst. Förlåt om allt prat om skolarbete hela tiden. Händer inte så mycket annat i mitt liv.

Kan ni inte fina berätta någonting, vad som helst. Krossade hjärtan, om fjärilar eller vad som gör dig glad. Om precis vad som helst.

BARNDOMSMINNEN:

Jag vet inte hur gammal jag var. Men mamma har berättat det så många gånger för mig.
Min mamma och jag var inne och handlade i en affär, jag tjatade om att jag ville ha en klubba. Men min mamma sa nej. Det jag gjorde var att jag stoppade klubban i fickan och när vi kommit ut från affären frågade min mamma mig vad jag höll i handen. Hon såg att jag hade tagit klubban. Hon gick in med mig och sa att jag skulle be om ursäkt till ägaren. Han sa att det inte var någon fara. Men då sa min mamma att "Det kanske du tycker nu, men inte om några år" Så jag fick lämna tillbaka klubban. Sedan i väldigt lång tid framöver frågade jag alltid min mamma om hon hade betalat.

ELLER

När jag var ungefär 10 år och gick i lågstadiet. Hade jag en vän som hette Karolin. Vi tillsammans samlade på kapsyler. Vi hade inte så jätte många eftersom vi hade inte samlat så länge. Men det fanns två stycken tjejer till i våran klass som också samlade på kapsyler, men det hade betydligt många fler än oss. Vi var väl lite avundsjuka, eller mest karolin. En dag sa hon såhär:
- " Kan vi inte ta deras?"
Jag ville inte. Det vred i hela mig. Så kunde man väl ändå inte göra, det är fel.
Men jag sa ja. Jag var en feg liten råtta, som inte kunde säga nej.

Dagen kom, det var rast och vi var i jackkorridoren och tog upp ena tjejens väska och tog deras påse med kapsyler. Vi la det i min väska och sen gick jag på lektion och när de två tjejerna märkte att deras kapsyler var stulna grät de. Lärarna var nästan nära på att kolla oss alla vem som hade tagit dom. Jag gick hem och grät. Jag hade sådan ångest och jag visste inte vad jag skulle göra. Kapsylerna gömde jag i en låda jag hade hemma. Jag ville aldrig se dom igen.

Det kändes som trodde jag var dömd till döden. Jag grät mig till sömns flera nätter. I skolan pratade vi inte om det. Vad skulle vi säga? En dag tog jag mig mod att berätta det för min pappa. Det var så himla lättande, och jag kunde andas igen. Jag hade dom där kapsylerna gömda i den där lådan i flera år innan jag vågade öppna den. Sen slängde jag dom.



Varför minns man minnen som gjort mest ont? och nästan aldrig dom som gjort en så himla glad? Jag skulle kunna sitta och skriva i en evighet om misstag och svek. Men nästan ingenting om det andra? VARFÖR är det så?

Jag vill skriva om vackra saker. Det händer mig aldrig vackra saker, eller jo. Klart det gör. Men sånt där vackert som man får läsa av alla andra. När någonting riktigt vackert händer mig så kan jag inte berätta det för det känns som jag FÖRSTÖR det. Jag förstör det genom att tänka på det och tänka på vad man borde gjort istället. Det är alltid så lätt att vara efterklok.

Låta det vackra vara vackert




Att träffa fina vänner är vackert. Att få försvinna bort från sin läxor för att bara gå på en promenad är underbart. Och man behöver det. Andas från all stress.

Igår vid 12 tiden mötte jag upp Cassandra vid fontänen. Vi begav oss snabbt in i nordstan eftersom det blåste så fruktansvärt mycket. Vi kollade runt i lite affärer och pratade om allt möjligt. Sedan köpte vi en varsin glass och gick ut i blåsten:





Vi satte oss på en bänk och det blåste så mycket att mitt hår stod åt alla olika håll. Så vi bestämde oss för att ta oss in i värmen igen.




Sedan när klockan blev kvart över två mötte vi upp Elin och Cassandra åkte hem för att baka kanelbullar och jag och Elin åkte till biblioteket för att plugga lite.




Efter vi pluggat ett litet tag orkade vi inte mer. Så vi begav oss till en thairestaurang, där jag bjöd Elin på mat som en liten försenad födelsedagspresent.




Det var så himla gott. Sedan åkte vi hem och jag kände att nu var det dags för mig att bli sjuk. Så nu ligger jag här i min säng jätte förkyld och ont i halsen och är hur trött som helst. Jag blir ALLTID sjuk vid fel tillfällen. Vi som har premiär på tisdag. Helvete.

I lördags träffade jag finaste människorna och dansade med dom på saturn. Vi var fulla och glada. Sen så fick Caroline huvudvärk och åkte hem med Jonna. Så jag umgicks med jp, anna och Jasmine. Det var fint och sen ramlade jag och jp runt på andra långgatan. Vi skulle komma in på stars n' bars men vi hade ingen stämpel så Jp tyckte att vi skulle försöka komma in på med saturns stämpel. Detta tyckte inte vakten var någon bra idé och tyckte att vi skulle gå därifrån. Sen såg jag kleerup och vinkade som en idiot till honom ( måste lära mig att behärska mig ) jag tror nog han tyckte vi var väldigt dumma i huvudet. Sen åt vi mat och sånt där och jag ramlade och skrapade upp mitt ben.

I måndags smsade jag Elin när jag var inne i stan och frågade om hon ville äta glass med mig. Det ville hon. Fast vi köpte ingen glass. Vi köpte en chokladboll till oss var istället och satt på en bänk i solen.




Vi pratade om hur underbart att det nu äntligen är vår. Och man blir ju så himla glad av solen och värmen. Man kan ju inte sluta le. Eller hur?




Idag så var det så himla fint väder. Vi satt ute på rasten i solen, man bara ler för nu är det äntligen vår.



Vi hade fysisk teater, som är den roligaste teaterkursen man kan läsa. Nu är vi klara med vår dans till pjäsen som vi har premiär i nästa vecka. Nu går allting fort. Jag har längtat efter det här. Snart är det sommar och allting är över.




Melissa och Sara hade gjort ett vad om att de laget som förlorade matchen i fotboll skulle få äta världens starkaste chili frukt. Melissa förlorade och jag har nog aldrig sett nåt så roligt i hela mitt liv. Det var så starkt att hon nästan kräktes. haha. Vi andra bara satt och skrattade.




Sen köpte jag mig en glass, eftersom jag tyckte jag var värd det eftersom jag fått så bra resultat på mitt religionsprov.
Sen vill jag även säga tack. Ni läsare är det finaste jag vet, blir så himla glad av era kommentarer. Ni stärker mig, väldigt mycket. Puss.

NÅGON drar isär mig
tar en liten bit av mig

I mitt huvud går jag igenom samma sak:
Varje sekund, minut, timma, andetag och rörelse



NÅGON
gömmer den
förstör den
behåller den

NÅGON säger:

"Du vet när man tycker om någon så himla mycket att det känns som man ska dö.
Fast man vill ingenting mer än att leva.
Man vill att Personen ska se en, fast när personen gör det så vill man bara smälta bort.
Eller när man sitter bredvid personen som man tycker om så jävla mycket,
man ser varje rörelse. Fast man inte ens kollar.
Man känner andetagen.
Man känner pulsslagen.
Man känner sina egna hjärtslag.
Ungefär sådär..."



Allting handlar om att man alltid
letar efter NÅGONTING
som
NÅGON

tagit, förstört eller gömt

Jag har nog aldrig trott att saker man tidigare drömt om för så längesedan plötsligt ska hända. Man har nästan helt glömt bort det. Och idag slog det mig att det jag tidigare drömt om så många gånger, har nu faktiskt hänt mig.



När det väl händer, tänker man inte så mycket. Men det är väl efteråt man ser hur jävla fint det var. Nu känns det mest som man bara vill krossa allt eftersom det kommer inte hända igen. Just nu känns det som det gärna inte hade behövt hända. Fast ändå jo. Nu vet jag att drömmar kan hända.

KÄNNER SAMMA SAK
KÄNNER SAMMA SAK

För några dagar sedan reste jag och min pappa iväg till Skövde för att fira påsk med mina kusiner. Det var mysigt och jag har världens finaste kusin. Min lilla Hanna satt och kramade om mig hela tiden och sa att jag var världens bästa kusin.



Jag tog inte alls några kort eftersom vi kollade mest på film och skrattade nästan hela tiden. Vid midnatt somnade vi och jag försökte återuppliva min dröm.

I Måndags träffade jag Sarah. Vi fikade, skrattade och funderade. Nu har hon åkt hem igen.



Tisdag SAMMA SAK
Onsdag SAMMA SAK

Jag ska nog bara gå vidare nu och sluta i leva i det som har hänt. (Jag har alltid varit sådan) Jag vill bara att allt ska vara MAGISKT igen.