BARNDOMSMINNEN:

Jag vet inte hur gammal jag var. Men mamma har berättat det så många gånger för mig.
Min mamma och jag var inne och handlade i en affär, jag tjatade om att jag ville ha en klubba. Men min mamma sa nej. Det jag gjorde var att jag stoppade klubban i fickan och när vi kommit ut från affären frågade min mamma mig vad jag höll i handen. Hon såg att jag hade tagit klubban. Hon gick in med mig och sa att jag skulle be om ursäkt till ägaren. Han sa att det inte var någon fara. Men då sa min mamma att "Det kanske du tycker nu, men inte om några år" Så jag fick lämna tillbaka klubban. Sedan i väldigt lång tid framöver frågade jag alltid min mamma om hon hade betalat.

ELLER

När jag var ungefär 10 år och gick i lågstadiet. Hade jag en vän som hette Karolin. Vi tillsammans samlade på kapsyler. Vi hade inte så jätte många eftersom vi hade inte samlat så länge. Men det fanns två stycken tjejer till i våran klass som också samlade på kapsyler, men det hade betydligt många fler än oss. Vi var väl lite avundsjuka, eller mest karolin. En dag sa hon såhär:
- " Kan vi inte ta deras?"
Jag ville inte. Det vred i hela mig. Så kunde man väl ändå inte göra, det är fel.
Men jag sa ja. Jag var en feg liten råtta, som inte kunde säga nej.

Dagen kom, det var rast och vi var i jackkorridoren och tog upp ena tjejens väska och tog deras påse med kapsyler. Vi la det i min väska och sen gick jag på lektion och när de två tjejerna märkte att deras kapsyler var stulna grät de. Lärarna var nästan nära på att kolla oss alla vem som hade tagit dom. Jag gick hem och grät. Jag hade sådan ångest och jag visste inte vad jag skulle göra. Kapsylerna gömde jag i en låda jag hade hemma. Jag ville aldrig se dom igen.

Det kändes som trodde jag var dömd till döden. Jag grät mig till sömns flera nätter. I skolan pratade vi inte om det. Vad skulle vi säga? En dag tog jag mig mod att berätta det för min pappa. Det var så himla lättande, och jag kunde andas igen. Jag hade dom där kapsylerna gömda i den där lådan i flera år innan jag vågade öppna den. Sen slängde jag dom.



Varför minns man minnen som gjort mest ont? och nästan aldrig dom som gjort en så himla glad? Jag skulle kunna sitta och skriva i en evighet om misstag och svek. Men nästan ingenting om det andra? VARFÖR är det så?

Jag vill skriva om vackra saker. Det händer mig aldrig vackra saker, eller jo. Klart det gör. Men sånt där vackert som man får läsa av alla andra. När någonting riktigt vackert händer mig så kan jag inte berätta det för det känns som jag FÖRSTÖR det. Jag förstör det genom att tänka på det och tänka på vad man borde gjort istället. Det är alltid så lätt att vara efterklok.

Låta det vackra vara vackert




Att träffa fina vänner är vackert. Att få försvinna bort från sin läxor för att bara gå på en promenad är underbart. Och man behöver det. Andas från all stress.