+

Min telefon ringer en sen torsdagskväll, jag sitter i svettiga träningskläder fortfarande. Nu ringer hon, jag vill inte prata med henne. Men jag måste, jag svarade inte dagen innan när hon ringt. Jag vet vad hon ska prata om, jag vet vad hon ska jag säga. Jag vill inte.

++

I 2 timmar pratar hon om min och min mammas relation till varandra. Att det kan inte vara såhär på deras bröllop. I början försöker jag mig hålla från att gråta, jag vill inte att hon ska höra. Men jag kan inte. Jag bara gråter och gråter. Hon säger " jag hör att du bryr dig " men nej det gör jag inte. Eller jo. Eller kanske.




+++

Det är nämligen så att jag och min mamma, alltid har bråkat, så långt jag kan minnas. Småbråk som bara är nån skitgrej, men det har även varit stora bråk, där vi inte snackar med varandra på flera månader. I detta fallet har jag inte pratat med min mamma på över ett halvår.

++++

Men nu orkade jag inte mer. Jag bröt kontakten när hon började slarva med maten, gick ner massor i vikt och fortfarande stod på toalettstolen och fortfarande kollade på sig själv i spegeln som om det är det tjockaste hon någonsin sett och säger "Vad tjock jag är". Så långt jag kan minnas har hon alltid stått där på toalettstolen och kallat sig själv för tjock, i flera flera år. Men nu blev det stop i mitt huvud, jag orkade inte mera. När vi var i London åt hon knappt någonting och det kändes sjukt att det ska vara min mamma. Och nej, hon är inte tjock.



+

När vi kom hem från London i september sa jag att jag inte kunde ha någon kontakt med henne om hon betedde sig såhär. Sen fanns det massor med andra faktorer till detta, dels för att vi bråkade konstant i London och jag orkade inte mer.

++

På andra luren telefonen, sitter min moster. Hon har pratat mycket med min mamma under denna tiden, men ingenting med mig. Hon vet ju inte. Hon vet ju fan ingenting. Jag säger att jag inte alltid orkar vara den som löser problemet, jag orkar inte alltid vara den som är den vuxna i vår relation. För det är så, sen jag var 11 år är det jag som har varit som en mamma åt min mamma.



+++

Jag gråter i fyra timmar tills jag inte kan gråta längre. Mitt huvud känns som en stor bomb. Varför ska det vara jag som tar det stora steget varje gång? Jag är trött på att det alltid ska vara jag.

+

Förlåt för tomheten här, jag har varit sjuk till och från i en månad. Nåt virus som inte velat lämna min kropp. Men nu verkar jag i alla fall börja må okej igen.

++

Jag pratar med min bästa vän en dag, vi snackar om kärlek och allt som för med den. Hon är där, som jag var för ett väldigt långt tag sedan. Kär. Jag har nog glömt hur det kändes. Det känns som jag aldrig varit det, för när jag tittar på korten, känner jag ingenting. Hjärtat gör inte ont ifall jag pussar någon annan kille. Huvudet tänker på andra saker som är viktiga. Jag förstår nästan inte ens hur jag kunde brista så mycket som jag gjorde för 9 månader sedan. Men nu känner jag mig starkare än vad jag någonsin gjort innan. En person som var så viktig för mig då, finns inte längre kvar på min världskarta. För det är så. Jag känner ingenting.



+++

Han heter Jens. Det jag tänker på när jag hör Jens är, Jens Lekman. Men det säger jag inte. Vi halvsover och vi kollar på tv. Han rör lite i mitt hår och pussar mig på kinden. När klockan är halv tio på morgonen går jag till en spårvagnshållplats som jag knappt kan minnas. Jag missar min spårvagn och jag ser att han går iväg. Men han vänder sig aldrig om.

++++

Jag åker bil en dag med min pappa, det är dimma över hela Göteborg.



+

Jag bläddrar genom kurser och utbildningar på internet, jag tror nu att jag valt rätt och rätt stad. Nu är det bara att hålla tummarna att jag kommer in och det blir som jag hoppats.

++

999.

En natt som denna ville jag få ut tankar. Allt är lite blandat.

+

Jag minns dagen så väl. Vi ramlade omkull och dansade på jazzhuset en torsdag första dagen i april, år 2010. Vi firade att projektarbetet var klart. Jag hade druckit vin och öl, och jag mådde bra. Mitt i allt detta. Ser jag honom, som jag under halva min gymnasietid kollat på i smyg. Mitt hjärta dunkar till och jag vill gå fram. Men vågar inte. Jag dansar runt och tillslut står han helt plötsligt framför mig, då tar jag till mig modet och säger hej. Säger att jag känner igen honom. Självklart. Men han vet ju inte att jag kollat på honom i ungefär 2 år. Han tar tag i mig och kysser mig. I mitt huvud tänker jag: Det här har jag väntat på i hela livet typ.

Vi byter nummer trots att han säger att han inte brukar göra det. Äh, säger jag. Han följer mig till min buss, men den hade slutat gå för längesedan. Jag följer med honom hem. Vi åker för långt med spårvagnen, men vi hoppar av och hinner med en annan. När vi kommer in till hans lägenhet, står jag i hallen och tror jag ska dö. Fattar inte att det händer. Jag går in med försiktiga steg i vardagsrummet som är stökigare än vad jag någonsin tidigare sett. Där sitter han, med en gitarr i famnen. Jag sätter mig ner försiktigt och försöker andas. Då spelar han "Försent för edelweiss" och jag tror jag ska dö på riktigt. När han spelat klart, vill jag bara springa därifrån. Men det kan jag ju inte. Jag sätter mig brevid honom och vi kysser varandra hela natten.

Jag vet inte hur många nätter jag drömde om att han spelade gitarr för mig, och sen att vi kysstes hela natten. Den dagen trodde jag att ingenting skulle någonsin slå det jag någonsin fått uppleva.



++

Men så blev jag kär. På riktigt. Bubblande, underbara, pirriga känsla. Tusen miljoner fjärilar i magen varje gång jag fick ett sms av min första riktiga kärlek. Nu ska ni få veta:

Mina två vänner från gymnasiet hade tvingat med mig på en kryssning från Stockholm till Riga. Jag var väldigt skeptiskt till hela grejen. Men jag bestämde mig för att följa med. När vi kommit till Stockholm, och till båten som vi skulle tillbringa över 2 dygn på ville jag bara därifrån. Vad hade jag gett mig in på? Vad var det för människor? Jag hade panik. Jag ville stänga in mig i hytten och inte gå ut. Men vi förfestade lite och det kändes ganska okej sen ändå. Detta minns jag så väl, jag öppnade hyttdörren och kollade ut. Till min förvåning såg jag en kille som verkligen inte passade in bland alla ungdomar som var fulla som kastruller. Han ville jag ha. Men han skulle väl aldrig vilja ha mig. Jag stängde dörren, tänkte inte mer på det. Vi festade hela natten och nästa dag var vi bakfulla och var på julmarknad i Riga.

Nästa festdag. Tillbaka till Stockholm och Sverige igen. Det var någonstans på natten mellan fredag och lördag. Vi hade våran hyttdörr öppen. Men gissa vem som stod där då. Jo det var ju han. Han jag såg dagen innan. Han som inte passade in där. Jag vinglar fram till dörren. Säger att han inte får komma in. Men han kommer in ändå, för hans vän är inne i vår hytt. Jag sätter mig framför honom och tittar på honom, han tittar tillbaka. Jag sätter mig bredvid honom och säger att jag sett honom tidigare. Han trodde mig inte. Men han frågade varför jag inte gått fram till honom. Då svarar jag att det hade jag aldrig vågat. Jag säger att han inte passar in här, lika mycket som inte jag passar in där. Det kändes som det var en mening. Det skulle bara vi. Det blev ju vi. Han var Axel. Japp. Så var det.




+++

Att ha ett distansförhållande är inte lätt. Det tär. Det gjorde det nog på oss. Det var nog inte meningen att det skulle vara han och jag för alltid. Som man trodde då. Men nej, jag kommer aldrig glömma den natten då jag gjorde slut och jag inte kunde sova för jag bara grät när jag tänke att jag aldrig mer någonsin skulle få röra honom som om han var min igen. Och jag skulle aldrig någonsin vilja kyssa någon annan. Aldrig någonsin bli kär igen.

I början var jag mest arg, ville slå honom och skrika på honom. Men det kunde jag inte. Jag hade kanske hade behövt få det. Men det gick ju inte för jag var i Göteborg och han i Stockholm. För jag förstår nog fortfarande inte hur man på bara knappt några dagar tappar alla känslor. Som han sa. Att bara stänga av sig, att inte bry sig längre. Sen var jag ledsen, för jag hade tappat en av mina bästa vänner också. Vi har inte haft kontakt med varandra överhuvudtaget. Har vi inte haft på snart ett halvår. Ja det är sjukt.

+

Men jag har överlevt.