Jag sitter på en spårvagn och klockan är runt halv tre och jag har precis varit med två vänner på en krog på andra långgatan. I mina öron lyssnar jag på en plats i solen och lutar mitt trötta huvud mot spårvagnsfönstret. Det regnar ute, regnet kom från ingenstans. Ögonen orkar jag inte hålla uppe. Blundar i några minuter, vaknar till. Inte hemma än. Alla runtom kring mig sitter och halvsover. När jag går av bryr jag mig inte om att ringa till min pappa om att han ska komma och möta mig. Istället höjer jag volymen och går fort iväg från centrum och har aldrig känt mig så jävla otillräcklig och att jag aldrig kommer förstå vad jag alltid gör för fel. Och varför jag inte bara nöjer mig med det jag har. Och varför är det så, varför?, varför?




Tidigare under dagen var jag på kents sista Sverige spelning.

- "Det kommer vara en lång lång tid som man säger här i Göteborg"

En lång lång tid är en väldigt lång tid.

Springer hem till en pappa som har somnat framför tv:n. Somnar och det blir en ny dag.



En dag tänker jag:

- " Jag var så stark 2008"

Kollar tillbaka långt bak bland texter från då och jag var inte alls stark.



Det förflutna men ändå inte bortglömt:

2008-09-23

Du gick förbi
du tände din ciggaret
som om det var den sista
ciggareten någonsin som
skulle få röra vid dina läppar

ut från din mun kom röken
och även dina ord
som jag inte kunde höra

Solen var för stark för att jag
skulle kunna få en glimt av
dig
men lite lyckades jag 
se

Du gick
mot dina äventyr

och jag stannade
kvar i verkligheten

( DET DÄR ÄR NOG GLÖMT NU )



2008-10-19

Tusen glasrutor krossas
någonstans där emellan
är jag

Mitt hjärta slår
Jag är rädd för att få hjärtat
krossat
av mig själv

2008-11-03

snälla någon, ta bort det
det kväver mig

för
3 dagar sen
förlorade jag mig själv, igen



2010-08-09

Men kanske lika bra:
Låt det förflutna vara glömt

NUTID:

Sitter uppe tills det blir morgon och vet att det kanske är dags att vända på dygnet men så blir det aldrig. Vaknar samma dag som jag gått och lagt mig och undrar vart den här dagen ska ta vägen. Som alla andra dagar.

Mitt i mina tankar och funderingar åker jag och Ida till IKEA:




På senare tid har jag tänkt väldigt mycket på att flytta från Göteborg. Jag klarar inte längre av att gå på samma gator och på samma klubbar och träffa på exakt alltid samma människor. Alla vet vilka alla är och alla känner alla. Visst att Göteborg är en storstad, men den är inte så stor som man kan tro. Iallafall inte när man kommer härifrån. När folk som inte kommer härifrån tycker att man är duktig för att man kan alla spårvagnslinjer och vad hållplatser heter och vart man ska gå av säger jag bara:

- " Det är inte så svårt. Jag har ju bott här hela mitt liv, något ska jag väl kunna då? "

Vad är det att kunna? Kunna alla spårvagnslinjer och vad alla hållplatser heter?



Eller så kanske det bara handlar om att få flytta hemifrån och ha ett EGET LIV.

I ett sms till min vän skriver jag en dag:

" Jag tror nästan att det är meningen att jag ska ha otur. Jag har nästan blivit van."

Dagen efter det krossar min pappa en spegel som vi precis köpt och nu kanske det är han som får otur istället.



Det är tisdag och jag åker hem till min finaste Elin och gosar. Vi kollar på Control som jag sett 2 gånger på en vecka. Sedan åker vi in till kulturkalaset:





Vi dansar runt till timo som vi precis gjorde år 2007.

Kramas och är bara så himla glada:




Vi går avenyn ner och träffar lite folk lite överallt och kollar på donkeyboy:




ÅTERVÄNDER SNART