Förlåt att jag har blivit så dålig på ord. Jag orkar inte riktigt med det längre. Men jag ska försöka få er att förstå:
Hela förra veckan tänkte jag på vad som snart skulle hända. Jag längtade om jag ska vara ärlig. Men nu i efterhand vet jag att jag bara var rädd. Rädd och förväntansfull. Men mest rädd.

I torsdags rymde Jp till Göteborg. Mötte upp honom på Centralstationen och åkte hem till mig där vi kollade på film medans jag lagade mat, tvättade och städade. Det har blivit min vardag som arbetslös i över 2 veckor. Vid sju tiden kom vår fina vän Caroline och förfestade med oss innan vi skulle till jazzhuset.




På väg till jazzhuset när jag är lite halv full går en tjej fram till mig aggressivt och vill börja bråka. Jag förstår inte riktigt vad jag har gjort då hon säger att jag har härmat hennes kompis och vill slå ner mig. Jag talar lugnt och säger att jag inte alls härmat hennes kompis och isåfall har jag gjort det utan mening. Hon vill fortfarande slå ner mig. Alkoholen i kroppen känns knappt eftersom jag inte vill åka på någon smäll. Kanske vore det bästa som kunnat hända den kvällen kanske. För då hade DET kanske aldrig behövt bli verklighet.

Ett tonårshjärta kommer alltid vara ett tonårshjärta. Hur det än blir. Vad personen än gör eller vad personen gjort. Sms, sms. Det blir verklighet. Det känns bra. Men vad känns inte bra när man har lite alkohol i kroppen?



River ner mina affisher, tidningsklipp och sätter upp tavlor och fotografier. Det kommer bli en förändring, snart. Men det blir aldrig snart. Det blir längre bort än vad jag trodde då. Åker hem till min fina Elin , slippa tänka på det där. Det löser sig. Det fixar sig då.

Vaknar upp vid elva. Drömt samma dröm som jag gjort de senaste nätterna. Ångest, ont i magen. Känslan av att inte veta vart man ska ta vägen. Det går inte. Ska man må såhär?

- Nej man ska inte må såhär.

Jag ska aldrig mer gå emot mig själv. Jag ska inte lura mig mer. Det är nog med det. Får ett svar några timmar senare som ett jävla slag i magen. Vill kräla mig ner på golvet i affären och bara försvinna långt bort. I verkligheten kramar min bästa vän om mig. Lipar. Vill slänga mobilen i golvet och skrika. Låter så patetiskt nu.
Av allt detta har jag lärt mig att: Man kan inte styra vad hjärtat ska känna, man mår bara skit av det om man försöker förändra det. Nu vet ni.

Det som går mest i mitt huvud just nu är att det var du och jag. Nu kommer det inte längre vara du och jag. Vi blir bara som alla andra. Under hela tiden på gymnasiet var det du och jag. Nu är jag rädd för att bli ensam. Jag vill inte vara ensam kvar.

Jag tar bort ditt nummer.

Igår ( måndag ) kommer min räddning. "En plats i solen".




Åker till Varberg och lättar mitt hjärta när jag får träffa min släkt och min kusin som tar studenten. Vill uppleva den dagen igen. Ta studenten igen. Vad längtar jag efter nu? Ingenting. Flytta hemifrån? Börja jobba? Börja plugga? Resa?

Raderar alla mina sms. Det finns inga bevis kvar.