Alla jag känner, förändras. Långt bort försvinner alla. Bort till där man inte räknar dagar längre.
Jag räknar dagar. Så det kanske är jag som försvinner och förändras. Men egentligen spelar det inte så mycket roll. Om en vecka försvinner jag bort i över en vecka. Sen när jag kommer hem. Ska jag ha ångest, vara ensam och sen ska jag fira. Sen ska jag åka iväg igen. Sen när jag kommer hem är väl allt som vanligt igen.

Är det här vanligt?

+
Efter en kväll med väldigt mycket alkohol i blodet. Vaknar jag upp vid Ullevi. Inser att jag åkt helt fel och går bort till centralen och hamnar på en spårvagn och somnar. Någon väcker mig och säger att jag är på ändhållplatsen i Bergsjön. Springer ut i mörkret och känner inte igen mig. Det är så mörkt och jag hoppar på en spårvagn och somnar igen. Vaknar upp lagom till där jag ska byta spårvagn för att komma hem. Somnar på spårvagnen igen. Väcks igen och tror jag har hamnat fel men är hemma. Kommer hem och klockan är halv tre.

++
Packar ner mitt rum i papperskassar. Packar ner mina skivor. Mina fotografier. Mina kläder. Men långt i från allt. För jag orkar inte. Eller jo, det blir tomt. En säng. Och ett fönster med två plastväxter. Hämtar en stor låda i min mammas garderob med gamla foton. Mitt huvud skriker. Som det gjort i flera dagar. Det får väl skrika. Och skrika och skrika. Trycker mina händer mot mitt huvud och trycker hårt. Sluta skrik. Trycker ännu hårdare. Men skriket blir högre.



+++
Sitter i en föreläsningssal och somnar bort. Tittar på klockan. En timma och 15 minuter kvar. Sen får vi gå.
fast inser, att jag aldrig vill bli som du. Vaknar upp och ska klara det här. Förstår, sen förstår jag inte alls. Sen förstår jag lite. Och sen somnar jag igen. Men väcks upp om samma tankar igen om att jag inte vill bli som du. Jag är inte som du. Jag ger inte upp. Inte som du.

++++
Stirrar på ett tomt bloggdokument och vet inte vad jag ska skriva. Får inte fram ett endaste ord. Vill stänga ner skiten. Vill ta bort allting. Vad är det för nytta?

+
Tar upp en stor kartong med kort från min barndom. Det är så vackert och jag tror jag ska börja gråta. Stänger lådan och ställer den i garderoben.




++
När jag en natt vaknar gråtandes av lättnad för att det bara var en dröm. Det var bara en dröm intalar jag mig själv och lägger mig ner igen.

+++
Min telefon, vibrerar. Ett sms. Läser. Slänger mobilen i soffan av illska och pappa tittar på mig och vet vad det handlar om. Jag säger att nu orkar jag inte mer.

++++
Köper mig nya skor, fast jag säger till mig själv att jag inte har råd.

+
När fina människor kommer hem till mig och dricker oss fulla på alkohol och lyssnar på jätte hög musik.



++
Att hjärtat gör ont. Av oro och av trötthet. När huvudvärken aldrig slutar göra ont och när jag vaknar upp med blåmärken på min kropp.

+++
När jag och Louise sitter i filosofibyggnaden bland alla filosofer och pluggar grammatik och säger: "Vad vore livet utan grammatik?" skrattar och säger "Ett liv".





++++
När en dimma lägger sig över hela Göteborg och säger att nu är det november.