Jag och min bästa vän åkte iväg för några veckor sedan. Inte så jätte långt bort, egentligen. Bara 1 timma och 30 min från Göteborg ungefär. Men det var nog faktiskt det som behövdes. För det enda man pratade om var det som hände där

ATT ÖVERLEVA

+++
Hon fyllde år, och hon fick födelsedagspaket på sängen av mig och sen var de dags att äta frukost, och sen dags för att börja jobba.

Inte ens när jag satt instängd i ett berg tänkte jag på allt där hemma. Jag tänkte bara på att jag glömt min termos och att får jag ingen mat kommer jag dö. Inte ens när jag gick runt i axvalla i 11 timmar tänkte jag, inte ens de timmarna man satt och frös tänkte jag.



Man kan säga att i nio dagar levde vi lite lumpen liv. Fast vi fick betalt för det. För vi jobbade som figuranter inom försvarsmakten. Jag har träffat så mycket nya och fina människor och lärt mig att man måste ge alla människor en chans.

Jag och Melissa ritade upp antalet dagar under min säng och satte upp ett kryss för varje natt som gått. När de var åtta dagar kvar, ville vi hem. När de var sju dagar ville vi hem. Sen blev det faktiskt ganska okej. Sen när de var 3 dagar kvar ville jag inte hem.



Nu är jag hemma och vill bara bort härifrån. Allt var så mycket lättare när någon sa varje dag vad man skulle göra. För man behövde inte tänka på någonting annat.

NU ÄR JAG TILLBAKA HÄR I VERKLIGHETEN, IGEN