I två års tid har jag sett hur du har förändrats. På grund av en känsla för en människa. Kärleken.

Du kom hem glad när du varit tillsammans med honom, jag var glad i hela hjärtat för att få se dig så glad. Jag fick träffa honom och han kallade mig för "kenttjejen" och såg mig som en klok och smart rödvins tjej. Det kändes väl helt okej.



Vi åkte till Stockholm 2009, en bilfärd och jag märkte redan då att du började försvinna. Allting började sedan bara handla om honom. Jag tänkte, att de lägger väl sig snart. Förälskelsen lägger sig nog snart. Hon betedde sig som ett tonårshjärta när han inte hörde av sig. Jag fick ta hand om henne och trösta henne. Jag sa "klart han hör av sig" och jag hade rätt.



Nu önskar jag bara att jag hade fel.

Det blev 2010 och du försvann mer än någonsin. Jag isolerade mig hemma hos pappa. I 3 månader handlade det om att den som hör av sig först förlorar. Det gick 3 månader och jag vann, du förlorade.

Men i slutändan är det jag som blev förloraren.



Ingenting, det känns som jag betyder ingenting längre. Men vad spelar det för roll?

Nu ska du bege dig iväg med din kärlek för att resa. Fast du sagt till mig i flera, flera år. Att när du äntligen sparat ihop lite pengar skulle du och jag resa. Nu är jag nitton. Jag var nog nio år när du sa det, första gången. I 10 år har du alltså ljugit. Dum som jag är har jag trott på det. Jag borde bara släppa det för, jag är ändå vuxen nu och jag kan resa själv. Men ändå hör jag hennes röst säga till mig flera gånger från flera år sedan " När jag sparat ihop pengar, ska du och jag iväg någonstans". Men egentligen handlar det inte om en resa, för det spelar egentligen ingen roll. Det är att jag sett dig förändrats så mycket på 2 år. Kärleken har förstört dig och allting prioriteras annorlunda. 

och du har gjort mig rädd för den.



Eller så är det bara jag som måste acceptera att det är såhär det är.