Just nu sitter jag och tänker på den enklaste lösningen. Att bara hoppa av tåget som tar mig någonstans som jag inte ens vet vart de är på väg för att göra ingenting. Men det är sånt jag inte gör. Jag biter ihop och sen biter jag ihop ännu mer.

Jag vill hoppa av tåget som antagligen tar mig en bit på vägen dit jag någon gång vill komma. Men just nu vill jag bara kliva av för att kunna komma tillbaka till mig själv igen. För några dagar sedan fick jag se sanningen, som jag så jävla länge försökt dölja. Men nu går det inte att dölja längre. Ialla inte fall för mig själv. Nu vill jag bara tillbaka till mig själv. Jag kan inte kämpa med två saker, samtidigt. Skolan och komma tillbaka till mig själv.




Skolan vet jag inte om jag kommer klara. Det kändes bra för 3 veckor sedan. Nu har jag tentaångest och människor som trycker ner mig som gör att jag tvivlar på mina kunskaper. Att hitta tillbaka till mig själv igen vet jag att jag kan men att de kommer bli jobbigt och tuft. Jag har lyckats innan. Man kan väl lyckas igen?



Min bästa vän är min största idol. För att hon är så stark, och hon låter mig aldrig ge upp. Och varje gång jag håller på att göra det finns hon ALLTID där. Jag beundrar henne så himla mycket.

En dag säger hon såhär:

-" Jag ska bjuda dig på teater. Vi ska se den inbillningssjuke. Jag vill även att du säger din favoritlåttext "

Jag:

- "åh! Varför? Vad ska du nu hitta på?"

Hon:

- " Det är en hemlighet"

Jag vet fortfarande inte vilken som är min favoritlåttext.



September är snart över. Och jag har ingenting mer att ge än den här ynka uppdatering och det här.

Hej då.