Någon dag när jag kommer hem från jobbet sitter katten på köksbordet och kollar ut genom fönstret. En annan dag är det jag som stirrar ut genom fönstret för jag väntar (och längtar).



Jag hade läst väldigt många böcker om kärlek långt innan den bestämde sig för att träffa just mig. Att vara kär. Men det är verkligen inte så lätt, speciellt inte när man får träffa den man är kär i när man vill. Planera in dagar när man kan ses. Sedan ska man vänta, vänta och vänta. Stockholm är ganska långt bort från Göteborg ändå.



Ni kanske inte gillar det, eller så gör ni det. Men jag har längtat att få skriva om det här. Inte krossade hjärtan eller förstörda själar. Nu handlar det om pirr, längtan, kyssar men mest av allt kärleken.




Jag brukar tänka på när vi satt på en bänk inne på Stockholms centralstation. Det var några få timmar kvar tills mitt och mina vänners tåg skulle åka hem till Göteborg igen. Vi satt där, ensamma. Fast ändå inte. Eftersom där var det fullt med folk och vi levde i vår lilla bubbla som vi precis byggt upp. Du smekte min kind medans vi lyssnade lite smått på radiohead. Redan då kände jag att äntligen, äntligen händer det mig.



När mitt tåg åkte från Stockholm den dagen visste jag att detta skulle bara bli så himla bra.

( Förlåt för att jag är så dålig på att uppdatera. Men lovar att det ska bli bättring på det.)