+

Min telefon ringer en sen torsdagskväll, jag sitter i svettiga träningskläder fortfarande. Nu ringer hon, jag vill inte prata med henne. Men jag måste, jag svarade inte dagen innan när hon ringt. Jag vet vad hon ska prata om, jag vet vad hon ska jag säga. Jag vill inte.

++

I 2 timmar pratar hon om min och min mammas relation till varandra. Att det kan inte vara såhär på deras bröllop. I början försöker jag mig hålla från att gråta, jag vill inte att hon ska höra. Men jag kan inte. Jag bara gråter och gråter. Hon säger " jag hör att du bryr dig " men nej det gör jag inte. Eller jo. Eller kanske.




+++

Det är nämligen så att jag och min mamma, alltid har bråkat, så långt jag kan minnas. Småbråk som bara är nån skitgrej, men det har även varit stora bråk, där vi inte snackar med varandra på flera månader. I detta fallet har jag inte pratat med min mamma på över ett halvår.

++++

Men nu orkade jag inte mer. Jag bröt kontakten när hon började slarva med maten, gick ner massor i vikt och fortfarande stod på toalettstolen och fortfarande kollade på sig själv i spegeln som om det är det tjockaste hon någonsin sett och säger "Vad tjock jag är". Så långt jag kan minnas har hon alltid stått där på toalettstolen och kallat sig själv för tjock, i flera flera år. Men nu blev det stop i mitt huvud, jag orkade inte mera. När vi var i London åt hon knappt någonting och det kändes sjukt att det ska vara min mamma. Och nej, hon är inte tjock.



+

När vi kom hem från London i september sa jag att jag inte kunde ha någon kontakt med henne om hon betedde sig såhär. Sen fanns det massor med andra faktorer till detta, dels för att vi bråkade konstant i London och jag orkade inte mer.

++

På andra luren telefonen, sitter min moster. Hon har pratat mycket med min mamma under denna tiden, men ingenting med mig. Hon vet ju inte. Hon vet ju fan ingenting. Jag säger att jag inte alltid orkar vara den som löser problemet, jag orkar inte alltid vara den som är den vuxna i vår relation. För det är så, sen jag var 11 år är det jag som har varit som en mamma åt min mamma.



+++

Jag gråter i fyra timmar tills jag inte kan gråta längre. Mitt huvud känns som en stor bomb. Varför ska det vara jag som tar det stora steget varje gång? Jag är trött på att det alltid ska vara jag.