+

 

Min mobiltelefon sitter tryckt mot mitt öra. På andra sidan luren berättar en väldigt nära vän till min familj någonting som jag borde fått veta för ungefär två månader sedan. Men det är inte från min mamma jag får höra orden, som jag borde fått höra det av, utan från mina föräldrars gemensamma vän. Hon har känt mig sedan jag var tre år och första gången jag träffade henne var jag en liten flicka med keps och jag frågade henne om hon hade saft. Hon berättar om en sak som min mamma borde berättat för två månader sedan, jag kan inte andas, jag kan inte röra mig. Allt står helt stilla. Jag börjar storgråta när jag väl fattar att hon har ljugit om en sådan sak, eller snarare inte berättat.

 

Hon frågar:

 

- "Har hon sjunkit alla sina skepp nu?"

 

Jag finner inga ord, fortfarande. Jag är helt tyst. Men efter en stund säger jag:

 

- " Jag tror nog fan det."

 

 

++

 

Jag ringer upp min närmaste och bästa vän och bara gråter i en evighet innan jag finner nåt ord. Det jag lyckas få fram i allt gråt är:

 

- " Det är helt galet, det är helt sjukt det här"

 

 

+++

 

Jag önskar jag kunde berätta om mer exakt vad det handlar om, men jag kan inte. Det är för jobbigt och jag skäms så fruktansvärt mycket över det och det är bara ett fåtal av mina vänner som vet om det. Det är väl så det kommer vara också. Kanske någon annan gång, men jag vet faktiskt inte.

 

 

++++

 

Jag hoppas att Stockholm blir min räddning i det här, för jag vill bara trycka in det långt bak i huvudet och aldrig mer tänka på det. Men jag har ju klarat det innan så det borde väl gå nu också, även om det handlar om en sådan sjukt mycket större sak.

 

Jag hoppas ni är kvar därute, det känns som ni inte är där längre. Vet bara inte vad jag ska ta mig till. Och jag behöver er.

 

Puss och kram.