14.16
Jag räknar sekunder
och minuter
huvudet gör mig
yr

14.18
vänder mig om
det
kanske är dags
för en förändring

14.19
hjärtslag
och drömmar
borde bli mitt nya
jag

14.20
ja, de är dags
för en förändring

och det är nu

Öppnar ögonen
Men de är fortfarande stängda
för mörkret gör ingen skillnad

jag fryser
vantar, halsduk
kalla fötter och röda kinder

Det gick så fort,
jag är inte redo ännu

foto: Amanda

Ni står där, och berättar.
jag böjer mig ner för jag klarar inte av att
titta , men jag hör orden som
får mig att minnas

Jag hör någonting med att
"jag har aldrig passat in"
och
Mascaran sitter inte längre på ögonfransarna
istället är den någonstans på mina kinder

någon tar mig runt om axeln
jag försöker titta
då kommer allting tillbaka
in i mig

bilderna, texterna.
Jag vill därifrån, någonting som
jag döljt så länge.

Jag vill inte att någon ska se mig
för jag tror att ingen skulle förstå

fel

Men jag inser att jag har aldrig varit
ensam
ni har varit i samma känslor
och tankar

Bilderna och texterna tar slut
och ni kommer fram och håller om
mig och jag andas ut

Det var fredag och jag minns allt så väl. Jag hade precis kommit hem från skolan, och märkte redan då när jag stigit in genom dörren att någonting var fel.
Jag slängde ner min väska i hallen och gick förbi deras sovrum då jag hör min pappas röst säga 

- " Caroline, kom hit ett tag. Jag har en sak att berätta"

Jag visste redan då vad som skulle sägas, det kom som en viskning från ingenstans. Jag vände mig om och tog ett djupt andetag och satte mig på sängkanten, och intalade mig själv att viskningen inte var sanning. Men jag misslyckades. 

Mamma kom från ingenstans, hon stod upp. Pappa satt ner. Deras blickar mötes som sa saker som jag inte kunde förstå. Nu vet jag, eller jag vet inte. Jag ville bara därifrån, jag ville inte höra det jag visste att jag skulle få höra. Jag hade annat de så länge, fast jag inte velat inse det.

-" Jag och mamma ska skiljas, vi ska inte bo ihop tillsammans längre, vi ska flytta. Du får bestämma hur du vill bo"

Tårarna rann och jag sprang in på mitt rum, jag var arg och tyckte att de var dumma i huvudet och inte tänkte på hur jag mådde. De brydde bara om sig själva, och jag var någonstans där emellan. Jag önskade att jag aldrig hade fötts, för jag kände mig som världens problem. Hade jag inte funnits så hade det inte varit så svårt för dom att göra slut. Men nu fanns jag och allting blev plötsligt så mycket svårare.

Mina tårar rann i ett år, mitt hjärta var ett annat hjärta i ett år. Jag visade det aldrig. Aldrig. Jag ville inte att någon skulle få veta, och jag har alltid varit så bra på att dölja saker. Någonting som jag lärde mig den dagen, var att dölja känslor för andra människor, och det har jag gjort i åtta år nu.

Jag var nio år när mina föräldrar separerade, och det gör ont än idag. Även om jag aldrig skulle kunna se mina föräldrar tillsammans idag. Att flängas som en vante varannan vecka gör ont. Att aldrig hinna få packa upp sina saker, att ständigt ha dom i en väska gör så fruktansvärt ont.

(Känns skönt att få skriva ner det, har velat det så länge. Men har inte riktigt vågat. Så nu får ni läsa en del av mitt liv, den jobbiga delen. Vet inte om det är bra eller dåligt. Men ni är så fina, och det betyder så mycket. Tack. Tusen tack.)

Du ger mig en viskning
och jag vänder mig mot
ditt ansikte

Vi ler i sekunder och vet
att snart betyder det
ingenting

Vi behöver aldrig mer
prata
för orden gör oss förlamade

Jag ska dit och du ska dit
aldrig ska vi ses igen
nej, aldrig ska vi ses igen

Jag har ledsnat på att vänta
och när du dyker upp
då ska vi aldrig mer ses igen

Jag vill bara få se dig
en gång till


( lägg till mig på bloggkoll tryck här, kram, ni är fina)

Foto och redigering: Jag

ta mig långt bort från den här världen.

Ensammast i Sverige går
repeat i mina högtalare
Alla känslor och tankar kommer
tillbaka
in i mig

snälla någon, ta bort det
det kväver mig

för
3 dagar sen
förlorade jag mig själv, igen