ONSDAG:

ALLAS RÄDDNING KOMMER. Det är helt makalöst och det går väl inte att säga så mycket mer, som det brukar vara. EN PLATS I SOLEN.

Åker in till staden för att träffar min finaste och bästa vän för att bli bjuden på middag.




Vi äter oss proppmätta på revbensspjäll och glassbuffé. Sedan kramar jag om henne och tänker att hon är den finaste jag har.

Träffar Sarah och åker på förfest hemma hos Jp, Anna , Louise och Fanny.



Åker vidare till kontiki och träffar Jonna. Vi gör ett musikquiz, som vi alla sedan ger upp.




Kontiki blir tråkigt och vi åker till styrbord babord och dansar fram till klockan tre.

TORSDAG:

tvättar och är bakfull och känns som jag ska dö. Melissa räddar mig med att åka in till stan och fika med henne och två stycken flickor från min gamla klass.

FREDAG:

Vaknar upp i en tom lägenhet. Ensam hemma hela helgen. Pappa kommer på besök och vi äter sill och potatis. Sedan åker vi iväg till liseberg och åker balder, lisebergsbanan och höjdskräcken.



LÖRDAG:

Badar för första gången med favorittjejerna från min gamla klass. Mitt hår luktar saltvatten när jag kommer hem och inser att det faktiskt luktar gott och sommar.

Den 18 juni:




Träffar Cassandra på förmiddagen. Vi går längst kanalen ut till hamnen, pratar och fotar.



När det blir till kväll kommer JP hem till mig. Vi dricker lite vin och öl. Sedan åker vi ner till stan för att festa på styrbord babord. Men så blev det inte för vi ville inte betala inträde. Istället hamnar vi på en jobbig svartklubb på röda sten i ett berg/tunnel. Vi fick stämplar på kinderna, dansade till dålig musik och drack äcklig öl. Sen orkade vi inte vara där längre så vi åkte till avenyn och åt mat istället.

Vid fyra tiden springer jag nästan hela vägen hem i regnet. (som vanligt eftersom mina bussar slutar ju alltid gå när jag ska hem)

- " Alkohol kommer aldrig dölja någonting. Det förstärker bara "

Halv fem öppnar jag dörren till mitt hem. Hör min mammas röst. Smyger in på toaletten och hänger upp mina blöta kläder. Kryper sedan ner i min varma säng med mitt våta lockliga hår. Somnar, men de känns knappt som jag sover eftersom jag vaknar minst 20 gånger den morgonen.



Den 19 juni:

Startar min mobil och skriver:

"- Varför drömma om någonting jag redan kan?"

Den 21 juni:

Går iväg till biblioteket. Försvinner bland alla böcker, och gömmer mig från alla människor.




Jag lånar en bunt med olika böcker. 2 stycken av min favoritförfattare och sedan 2 stycken med intressanta titlar.

Den 22 juni:

Inser hur jävla fina ni är. Ser det här och blir så glad:

"Alltså vet du hur glad jag blev av din kommentar? din blogg är helt fantastisk, dina texter och dina bilder och att höra det av någon som dig är typ over the top. Tack så hemskt mycket."

Jag?




Tack så hemskt mycket. Jag blir så jävla rörd av varje ord ni skriver. Det betyder så fruktansvärt mycket.
(och jag menar det)

Jag lyssnar på det som har blivit min räddning de senaste dagarna.

" - Jag kan ta av din mask, jag vet hur du funkar."

- Nej det kan du inte. (Jo det kan du)

Håll tyst med dig. Vill inte bryta ihop nu, igen. Jag orkar inte det. Varför handlar allting om att alltid ska brytas ner för att sedan byggas upp igen?




Alla. Precis alla säger: Det kommer en dag, kanske inte idag. Kanske inte imorgon och kanske inte i sommar. Men en dag. 

Sluta ljug. Det kommer ingen dag.



Jag träffar Sarah en förmiddag. Det har blivit sommar igen och vi sätter oss vid kanalen och lyssnar på musiken som blivit vår räddning. (som alltid är vår räddning)




I mitt huvud ekar Jocke Bergs röst " Jag tänker på dig, ibland".
Jag vill inte tänka på dig ibland, Jag vill ALDRIG mer tänka på dig.

I ett år har jag ständigt fått märken lite överallt på min kropp. Mest är det runt halsen och det ser ut som torra fläckar. Jag försöker ständigt få bort dom. Men de vägrar försvinna. Så känns känslan som jag har i min kropp hela tiden är, Försvinn. Men såklart handlar det väl om så mycket mer också. Inte bara ett par fläckar. Du skulle ändå bara förstört mig mer än vad jag är. Men egentligen är det väl jag själv som valde det.




En kväll smsar en av mina närmsta vänner mig om vi ska hitta på någonting. Vi träffas där vi alltid brukas ses. Det tar 15 minuter för mig att gå dit och 10 minuter för henne. Vi möts där spårvagnarna går men ändå väljer vi alltid att gå in till stan. Vi pratar och går längst avenyn. Köper kebab och korv och sätter oss vid grönsakstorget. Vi åker spårvagnen tillbaka dit där vi alltid brukar mötas, där jag går mina 15 minuter hem och hon sina 10 minuter. Så som det ska vara.

Dagen därpå träffade jag finaste Linnéa som äntligen var tillbaka hemma i Göteborg, vi köpte minneskort till hennes kamera. Gick runt på stan, satte oss vid kanalen och pratade och hade det mysigt i sommarsolen.




Tar upp min mobil ibland för att skriva korta tankar jag får. Det kan handla allting om till vad jag ser, eller tänker på just då.

"Man kan inte veta om det är rätt eller fel om man inte får stå inför det och känna känslan"

eller

"Varför ska jag vara livrädd för någonting jag inte känt?"

Eller citerar låttexter:

"Du säger att kärleken, aldrig var till för dig.
Att du aldrig känt vinden, högt över trädtoppen."




Igår kom min finaste sarah hem till mig och vi drack lite (mycket) vin och lyssnade på musik i mitt kök.



Sen begav vi oss till styrbord babord. Och precis alla var där. Och det var då man insåg att det var sommar, och det är under sommaren man på träffar alla som man annars aldrig brukar träffa. De spelades musik och sarah och jag snodde en citron från baren. Ramlade i trappan och tappade ut halva min öl. Dansade i stort sett nästan hela kvällen tills klockan blev tre. Så himla fin kväll, en av de finaste kvällarna på väldigt länge.







Nu är det sommar. Mer än såhär blir det inte. Förlåt för det.

Förlåt att jag har blivit så dålig på ord. Jag orkar inte riktigt med det längre. Men jag ska försöka få er att förstå:
Hela förra veckan tänkte jag på vad som snart skulle hända. Jag längtade om jag ska vara ärlig. Men nu i efterhand vet jag att jag bara var rädd. Rädd och förväntansfull. Men mest rädd.

I torsdags rymde Jp till Göteborg. Mötte upp honom på Centralstationen och åkte hem till mig där vi kollade på film medans jag lagade mat, tvättade och städade. Det har blivit min vardag som arbetslös i över 2 veckor. Vid sju tiden kom vår fina vän Caroline och förfestade med oss innan vi skulle till jazzhuset.




På väg till jazzhuset när jag är lite halv full går en tjej fram till mig aggressivt och vill börja bråka. Jag förstår inte riktigt vad jag har gjort då hon säger att jag har härmat hennes kompis och vill slå ner mig. Jag talar lugnt och säger att jag inte alls härmat hennes kompis och isåfall har jag gjort det utan mening. Hon vill fortfarande slå ner mig. Alkoholen i kroppen känns knappt eftersom jag inte vill åka på någon smäll. Kanske vore det bästa som kunnat hända den kvällen kanske. För då hade DET kanske aldrig behövt bli verklighet.

Ett tonårshjärta kommer alltid vara ett tonårshjärta. Hur det än blir. Vad personen än gör eller vad personen gjort. Sms, sms. Det blir verklighet. Det känns bra. Men vad känns inte bra när man har lite alkohol i kroppen?



River ner mina affisher, tidningsklipp och sätter upp tavlor och fotografier. Det kommer bli en förändring, snart. Men det blir aldrig snart. Det blir längre bort än vad jag trodde då. Åker hem till min fina Elin , slippa tänka på det där. Det löser sig. Det fixar sig då.

Vaknar upp vid elva. Drömt samma dröm som jag gjort de senaste nätterna. Ångest, ont i magen. Känslan av att inte veta vart man ska ta vägen. Det går inte. Ska man må såhär?

- Nej man ska inte må såhär.

Jag ska aldrig mer gå emot mig själv. Jag ska inte lura mig mer. Det är nog med det. Får ett svar några timmar senare som ett jävla slag i magen. Vill kräla mig ner på golvet i affären och bara försvinna långt bort. I verkligheten kramar min bästa vän om mig. Lipar. Vill slänga mobilen i golvet och skrika. Låter så patetiskt nu.
Av allt detta har jag lärt mig att: Man kan inte styra vad hjärtat ska känna, man mår bara skit av det om man försöker förändra det. Nu vet ni.

Det som går mest i mitt huvud just nu är att det var du och jag. Nu kommer det inte längre vara du och jag. Vi blir bara som alla andra. Under hela tiden på gymnasiet var det du och jag. Nu är jag rädd för att bli ensam. Jag vill inte vara ensam kvar.

Jag tar bort ditt nummer.

Igår ( måndag ) kommer min räddning. "En plats i solen".




Åker till Varberg och lättar mitt hjärta när jag får träffa min släkt och min kusin som tar studenten. Vill uppleva den dagen igen. Ta studenten igen. Vad längtar jag efter nu? Ingenting. Flytta hemifrån? Börja jobba? Börja plugga? Resa?

Raderar alla mina sms. Det finns inga bevis kvar.

Man kan inte tvinga sitt hjärta att känna någonting som inte finns
( Jag trodde det var rätt för att det var du )

Det är slut med att lura mig själv nu, det är slut.

I söndags var det dags för picknickfestival. Mötte upp Caroline och Jonna och åkte till apslätten.



Där träffade vi Daniel, Sarah och Lovisa och massa fler.






När vi suttit och pratat med alla fina människor och lyssnat på musik insåg vi att det blev kallt och bestämde oss för att åka hemåt.

I fredags träffade jag Elin och vi tillsammans åkte hem till Daniels studentmottagning. Där bjöds det på god mat och dricka. Och fint folk.





I lördags träffade jag Sandra en liten stund för en glass vid poseidon. Vi pratade om allt lite möjligt. Det var himla trevligt och mysigt.



När klockan slog tre träffade jag min fina Elin och åkte till IKEA och åt korv med bröd och handlade tavlor.




Sen åkte vi hem och jag och min mamma grillade.

I tisdags mötte jag upp min bästa vän i stan för att gå på provfilmning:






Efter vi varit på provfilmning åkte vi till hard rock och åt världens godaste hamburgare och satt och pratade om sånt vi brukar prata om.




Sen när vi suttit där i några timmar så satte vi oss vid kanalen. Men det blev inte speciellt länge för det kom en jobbig gubbe som sa att vi var dracula.



I onsdags träffade jag Sarah för att åka till andra långgatan och köpa öl. Vi satte oss i kungsparken och ölade. Sedan kom Daniel, Andrea, Sandra och Oliver.







Sedan hamnade jag och Sarah och Niklas på Sejdeln.




Träffade med en fin Karolina. Sen gick det som det brukar göra för mig.



Kvällen slutade med att jag trodde jag tappat bort min mobil när vi åt på ett kebabställe. Sen gick jag och Sarah hem till mig och somnade vid tre.

Igår mötte jag upp Jonna för att titta på när vår finaste Caroline skulle ha utspring.




Jag och Jonna bestämdes oss för att vi skulle se när hennes klass var galna på götaplatsen så vi åkte dit och väntade på deras flak skulle komma. Det var helt galet. Haha.



Sedan begav vi oss hem till Carolines studentmottagning och åt massa med god mat.