+

En fredag träffar jag Lovisa och dricker oss fulla på sejdeln. Jag åker hem ganska tidigt efter några öl. Går längst andra långgatan och hamnar på järntorget och åker buss hem istället för spårvagn.

++

Mitt rum är tomt. Det ser inte ut som så jag lämnade det. Allt är nedpackat i lådor på vinden säger mamma. Fyller rummet med mina väskor som jag inte orkar packa upp.

+++

En lördag träffar jag Elin på stan och växlar pengar. Vi åker till Kortedala torg och handlar ingredienser till en grekisk bönsoppa.




++++

Det är nästan vår och jag har fortfarande ingen vårjacka.

+

Packar och åker upp till Stockholm i alldeles för få dagar.




++

Ligger i hans säng och väntar på att han ska sluta jobba och komma till mig istället.




+++

Kärlek.



++++

Sätter mig på ett tåg bort från Stockholm. I 5 timmar lyssnar jag på sigur ros och stirrar ut i fönstret. Jag skickar iväg ett sms, där jag skriver om att det känns som att man vet nu hur man ska hantera känslan, den när man ska åka ifrån varandra. Den är lättare att hantera, men fortfarande lika jobbig.

+

Nu packar jag väskan ännu en gång för imorgon åker jag och Elin iväg till London fram till påskafton.

Någon dag när jag kommer hem från jobbet sitter katten på köksbordet och kollar ut genom fönstret. En annan dag är det jag som stirrar ut genom fönstret för jag väntar (och längtar).



Jag hade läst väldigt många böcker om kärlek långt innan den bestämde sig för att träffa just mig. Att vara kär. Men det är verkligen inte så lätt, speciellt inte när man får träffa den man är kär i när man vill. Planera in dagar när man kan ses. Sedan ska man vänta, vänta och vänta. Stockholm är ganska långt bort från Göteborg ändå.



Ni kanske inte gillar det, eller så gör ni det. Men jag har längtat att få skriva om det här. Inte krossade hjärtan eller förstörda själar. Nu handlar det om pirr, längtan, kyssar men mest av allt kärleken.




Jag brukar tänka på när vi satt på en bänk inne på Stockholms centralstation. Det var några få timmar kvar tills mitt och mina vänners tåg skulle åka hem till Göteborg igen. Vi satt där, ensamma. Fast ändå inte. Eftersom där var det fullt med folk och vi levde i vår lilla bubbla som vi precis byggt upp. Du smekte min kind medans vi lyssnade lite smått på radiohead. Redan då kände jag att äntligen, äntligen händer det mig.



När mitt tåg åkte från Stockholm den dagen visste jag att detta skulle bara bli så himla bra.

( Förlåt för att jag är så dålig på att uppdatera. Men lovar att det ska bli bättring på det.)

Varje gång jag får se honom igen på riktigt slår mitt hjärta hårdare och snabbare än någonsin. Hjärtat har aldrig mått såhär bra som det gör när han är här.




Min pappa fyller 50 en dag och han har ett kalas på lördagen och alla i min släkt får träffa mitt hjärta. Till kvällen är vi på styrbord babord med Linda, Jp, Jonna och Caroline.




Jag håller hårt i din hand när vi traskar iväg till Ica eller någon annanstans.




Dagen efter åker vi spårvagn till Haga och fikar med Linda och Jp.



Alla andra dagar händer inte så mycket. Jag jobbar någon dag. Längtar hem till mitt varmaste hjärta.

I lördags firade vi Elin som skulle fylla 20 år. Kvällen var trevlig men slutade tidigt eftersom jag lyckades bli utslängd.




Sen kom dagen som alltid kommer någon gång. Hatar att tvingas säga hejdå.

Ska försöka få er att förstå varför jag varit borta här nu ett tag. För lite mer än en månad sedan träffade jag mitt hjärta. Min kärlek. Nu idag, och alla andra dagar som har varit har jag kommit fram till att ingenting som jag tidigare varit med om kan slår det här. Att jag dessutom vet att han tycker om mig, gör att allting pirrar ännu mer. Det här kan nog vara bland det finaste jag varit med om.



Lyckan som jag känner just nu har jag inte känt på väldigt länge.

Mitt hjärtslag:




Vill bara känna hans andetag, pulsslag och hans hjärtslag hela tiden. Men Stockholm är för långt bort. Eller så är det Göteborg som är för långt bort från Stockholm.




Hur vi träffades är en ganska så konstig historia. Men sånt händer ju också, det är knappt att jag förstår den själv. Men jag tror jag föll ganska så direkt. På riktigt.




Finns väl så mycket mer att berätta egentligen, men det kommer väl så småningom. Men jag är så osäkra på om ni finns kvar där ute. Jag är i alla fall tillbaka.

16 december

Sätter mig på ett tåg mot Stockholm. Hjärtat slår, så hårt att jag måste blunda och försöka andas. Andas andas. Det är mörkt och jag hinner nog aldrig riktigt fatta att jag är i Stockholm förrän jag får krama om mitt Stockholmshjärta. Min mage pirrar och hjärtat slår fortfarande lika hårt.

- "känn" säger jag.

Vi tar oss igenom centralen. Den enda som jag ser är du, även om stockholm är fullt med människor. Mitt hjärta har lugnat sig.

17, 18, 19 och 20:e december

Mitt hjärta slår nog fortare och fortare för varje dag.

Jag och min bästa vän åkte iväg för några veckor sedan. Inte så jätte långt bort, egentligen. Bara 1 timma och 30 min från Göteborg ungefär. Men det var nog faktiskt det som behövdes. För det enda man pratade om var det som hände där

ATT ÖVERLEVA

+++
Hon fyllde år, och hon fick födelsedagspaket på sängen av mig och sen var de dags att äta frukost, och sen dags för att börja jobba.

Inte ens när jag satt instängd i ett berg tänkte jag på allt där hemma. Jag tänkte bara på att jag glömt min termos och att får jag ingen mat kommer jag dö. Inte ens när jag gick runt i axvalla i 11 timmar tänkte jag, inte ens de timmarna man satt och frös tänkte jag.



Man kan säga att i nio dagar levde vi lite lumpen liv. Fast vi fick betalt för det. För vi jobbade som figuranter inom försvarsmakten. Jag har träffat så mycket nya och fina människor och lärt mig att man måste ge alla människor en chans.

Jag och Melissa ritade upp antalet dagar under min säng och satte upp ett kryss för varje natt som gått. När de var åtta dagar kvar, ville vi hem. När de var sju dagar ville vi hem. Sen blev det faktiskt ganska okej. Sen när de var 3 dagar kvar ville jag inte hem.



Nu är jag hemma och vill bara bort härifrån. Allt var så mycket lättare när någon sa varje dag vad man skulle göra. För man behövde inte tänka på någonting annat.

NU ÄR JAG TILLBAKA HÄR I VERKLIGHETEN, IGEN

+++
jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte. Jag kan inte ens försöka. Jag vill inte ens försöka. För jag kommer bara falla rakt ner till marken och skrapa upp mina knän. Sen ska de läkas och sen ska man försöka ta sig upp igen för att våga. Och sen för att falla.



En fredag träffar jag en av mina bästa vänner och hon är lika sen som vanligt. Men det är så det är och det spelar ingen roll. Sen när hon kommer kramas vi och går och äter. Springer runt på stan i väntan på att klockan ska bli 21.00. Vi skrattar och skrattar. För det är sånt vi gör. Vi skrattar.

Hon fotar mig och min lugg är för lång för att ha den som vanligt men ändå för kort för att lägga den åt sidan:




När klockan blir 21.00 befinner vi oss i en biosalong för att titta på " Till det som är vackert ". En film som hade kunnat vara bra men som tyvärr är bland de sämsta vi någonsin sett.



+++
Fast allt är nog som håkan sjunger ändå. Man måste dö några gånger innan man kan leva. Men hur många gånger är några gånger?

För nu vill jag ju bara leva.



+
När jag hittar ett gammalt födelsedagskort från när jag fyllde 19 år från Sarah, som jag saknar så mycket.



++

När jag sätter in kort från studenten i mitt nya fotoalbum.



-
Tar fram en stor resväska och packar ner mina varmaste kläder. Regnkläder som är nyinköpta och gummistövlarna som man bara använder på festivaler packas ner. För imorgon beger jag mig iväg från den här stan. Jag vet inte när jag är tillbaka här. Men det blir nog ett tag. Så tills dess, ta hand om er.

Alla jag känner, förändras. Långt bort försvinner alla. Bort till där man inte räknar dagar längre.
Jag räknar dagar. Så det kanske är jag som försvinner och förändras. Men egentligen spelar det inte så mycket roll. Om en vecka försvinner jag bort i över en vecka. Sen när jag kommer hem. Ska jag ha ångest, vara ensam och sen ska jag fira. Sen ska jag åka iväg igen. Sen när jag kommer hem är väl allt som vanligt igen.

Är det här vanligt?

+
Efter en kväll med väldigt mycket alkohol i blodet. Vaknar jag upp vid Ullevi. Inser att jag åkt helt fel och går bort till centralen och hamnar på en spårvagn och somnar. Någon väcker mig och säger att jag är på ändhållplatsen i Bergsjön. Springer ut i mörkret och känner inte igen mig. Det är så mörkt och jag hoppar på en spårvagn och somnar igen. Vaknar upp lagom till där jag ska byta spårvagn för att komma hem. Somnar på spårvagnen igen. Väcks igen och tror jag har hamnat fel men är hemma. Kommer hem och klockan är halv tre.

++
Packar ner mitt rum i papperskassar. Packar ner mina skivor. Mina fotografier. Mina kläder. Men långt i från allt. För jag orkar inte. Eller jo, det blir tomt. En säng. Och ett fönster med två plastväxter. Hämtar en stor låda i min mammas garderob med gamla foton. Mitt huvud skriker. Som det gjort i flera dagar. Det får väl skrika. Och skrika och skrika. Trycker mina händer mot mitt huvud och trycker hårt. Sluta skrik. Trycker ännu hårdare. Men skriket blir högre.



+++
Sitter i en föreläsningssal och somnar bort. Tittar på klockan. En timma och 15 minuter kvar. Sen får vi gå.
fast inser, att jag aldrig vill bli som du. Vaknar upp och ska klara det här. Förstår, sen förstår jag inte alls. Sen förstår jag lite. Och sen somnar jag igen. Men väcks upp om samma tankar igen om att jag inte vill bli som du. Jag är inte som du. Jag ger inte upp. Inte som du.

++++
Stirrar på ett tomt bloggdokument och vet inte vad jag ska skriva. Får inte fram ett endaste ord. Vill stänga ner skiten. Vill ta bort allting. Vad är det för nytta?

+
Tar upp en stor kartong med kort från min barndom. Det är så vackert och jag tror jag ska börja gråta. Stänger lådan och ställer den i garderoben.




++
När jag en natt vaknar gråtandes av lättnad för att det bara var en dröm. Det var bara en dröm intalar jag mig själv och lägger mig ner igen.

+++
Min telefon, vibrerar. Ett sms. Läser. Slänger mobilen i soffan av illska och pappa tittar på mig och vet vad det handlar om. Jag säger att nu orkar jag inte mer.

++++
Köper mig nya skor, fast jag säger till mig själv att jag inte har råd.

+
När fina människor kommer hem till mig och dricker oss fulla på alkohol och lyssnar på jätte hög musik.



++
Att hjärtat gör ont. Av oro och av trötthet. När huvudvärken aldrig slutar göra ont och när jag vaknar upp med blåmärken på min kropp.

+++
När jag och Louise sitter i filosofibyggnaden bland alla filosofer och pluggar grammatik och säger: "Vad vore livet utan grammatik?" skrattar och säger "Ett liv".





++++
När en dimma lägger sig över hela Göteborg och säger att nu är det november.

I två års tid har jag sett hur du har förändrats. På grund av en känsla för en människa. Kärleken.

Du kom hem glad när du varit tillsammans med honom, jag var glad i hela hjärtat för att få se dig så glad. Jag fick träffa honom och han kallade mig för "kenttjejen" och såg mig som en klok och smart rödvins tjej. Det kändes väl helt okej.



Vi åkte till Stockholm 2009, en bilfärd och jag märkte redan då att du började försvinna. Allting började sedan bara handla om honom. Jag tänkte, att de lägger väl sig snart. Förälskelsen lägger sig nog snart. Hon betedde sig som ett tonårshjärta när han inte hörde av sig. Jag fick ta hand om henne och trösta henne. Jag sa "klart han hör av sig" och jag hade rätt.



Nu önskar jag bara att jag hade fel.

Det blev 2010 och du försvann mer än någonsin. Jag isolerade mig hemma hos pappa. I 3 månader handlade det om att den som hör av sig först förlorar. Det gick 3 månader och jag vann, du förlorade.

Men i slutändan är det jag som blev förloraren.



Ingenting, det känns som jag betyder ingenting längre. Men vad spelar det för roll?

Nu ska du bege dig iväg med din kärlek för att resa. Fast du sagt till mig i flera, flera år. Att när du äntligen sparat ihop lite pengar skulle du och jag resa. Nu är jag nitton. Jag var nog nio år när du sa det, första gången. I 10 år har du alltså ljugit. Dum som jag är har jag trott på det. Jag borde bara släppa det för, jag är ändå vuxen nu och jag kan resa själv. Men ändå hör jag hennes röst säga till mig flera gånger från flera år sedan " När jag sparat ihop pengar, ska du och jag iväg någonstans". Men egentligen handlar det inte om en resa, för det spelar egentligen ingen roll. Det är att jag sett dig förändrats så mycket på 2 år. Kärleken har förstört dig och allting prioriteras annorlunda. 

och du har gjort mig rädd för den.



Eller så är det bara jag som måste acceptera att det är såhär det är.

Just nu sitter jag och tänker på den enklaste lösningen. Att bara hoppa av tåget som tar mig någonstans som jag inte ens vet vart de är på väg för att göra ingenting. Men det är sånt jag inte gör. Jag biter ihop och sen biter jag ihop ännu mer.

Jag vill hoppa av tåget som antagligen tar mig en bit på vägen dit jag någon gång vill komma. Men just nu vill jag bara kliva av för att kunna komma tillbaka till mig själv igen. För några dagar sedan fick jag se sanningen, som jag så jävla länge försökt dölja. Men nu går det inte att dölja längre. Ialla inte fall för mig själv. Nu vill jag bara tillbaka till mig själv. Jag kan inte kämpa med två saker, samtidigt. Skolan och komma tillbaka till mig själv.




Skolan vet jag inte om jag kommer klara. Det kändes bra för 3 veckor sedan. Nu har jag tentaångest och människor som trycker ner mig som gör att jag tvivlar på mina kunskaper. Att hitta tillbaka till mig själv igen vet jag att jag kan men att de kommer bli jobbigt och tuft. Jag har lyckats innan. Man kan väl lyckas igen?



Min bästa vän är min största idol. För att hon är så stark, och hon låter mig aldrig ge upp. Och varje gång jag håller på att göra det finns hon ALLTID där. Jag beundrar henne så himla mycket.

En dag säger hon såhär:

-" Jag ska bjuda dig på teater. Vi ska se den inbillningssjuke. Jag vill även att du säger din favoritlåttext "

Jag:

- "åh! Varför? Vad ska du nu hitta på?"

Hon:

- " Det är en hemlighet"

Jag vet fortfarande inte vilken som är min favoritlåttext.



September är snart över. Och jag har ingenting mer att ge än den här ynka uppdatering och det här.

Hej då.

flytt med alla ursäkter
flytt ur alla fällor



Kommer göra dig besviken
Jag kan inte stanna länge

Jag sitter på en spårvagn och klockan är runt halv tre och jag har precis varit med två vänner på en krog på andra långgatan. I mina öron lyssnar jag på en plats i solen och lutar mitt trötta huvud mot spårvagnsfönstret. Det regnar ute, regnet kom från ingenstans. Ögonen orkar jag inte hålla uppe. Blundar i några minuter, vaknar till. Inte hemma än. Alla runtom kring mig sitter och halvsover. När jag går av bryr jag mig inte om att ringa till min pappa om att han ska komma och möta mig. Istället höjer jag volymen och går fort iväg från centrum och har aldrig känt mig så jävla otillräcklig och att jag aldrig kommer förstå vad jag alltid gör för fel. Och varför jag inte bara nöjer mig med det jag har. Och varför är det så, varför?, varför?




Tidigare under dagen var jag på kents sista Sverige spelning.

- "Det kommer vara en lång lång tid som man säger här i Göteborg"

En lång lång tid är en väldigt lång tid.

Springer hem till en pappa som har somnat framför tv:n. Somnar och det blir en ny dag.



En dag tänker jag:

- " Jag var så stark 2008"

Kollar tillbaka långt bak bland texter från då och jag var inte alls stark.



Det förflutna men ändå inte bortglömt:

2008-09-23

Du gick förbi
du tände din ciggaret
som om det var den sista
ciggareten någonsin som
skulle få röra vid dina läppar

ut från din mun kom röken
och även dina ord
som jag inte kunde höra

Solen var för stark för att jag
skulle kunna få en glimt av
dig
men lite lyckades jag 
se

Du gick
mot dina äventyr

och jag stannade
kvar i verkligheten

( DET DÄR ÄR NOG GLÖMT NU )



2008-10-19

Tusen glasrutor krossas
någonstans där emellan
är jag

Mitt hjärta slår
Jag är rädd för att få hjärtat
krossat
av mig själv

2008-11-03

snälla någon, ta bort det
det kväver mig

för
3 dagar sen
förlorade jag mig själv, igen



2010-08-09

Men kanske lika bra:
Låt det förflutna vara glömt

NUTID:

Sitter uppe tills det blir morgon och vet att det kanske är dags att vända på dygnet men så blir det aldrig. Vaknar samma dag som jag gått och lagt mig och undrar vart den här dagen ska ta vägen. Som alla andra dagar.

Mitt i mina tankar och funderingar åker jag och Ida till IKEA:




På senare tid har jag tänkt väldigt mycket på att flytta från Göteborg. Jag klarar inte längre av att gå på samma gator och på samma klubbar och träffa på exakt alltid samma människor. Alla vet vilka alla är och alla känner alla. Visst att Göteborg är en storstad, men den är inte så stor som man kan tro. Iallafall inte när man kommer härifrån. När folk som inte kommer härifrån tycker att man är duktig för att man kan alla spårvagnslinjer och vad hållplatser heter och vart man ska gå av säger jag bara:

- " Det är inte så svårt. Jag har ju bott här hela mitt liv, något ska jag väl kunna då? "

Vad är det att kunna? Kunna alla spårvagnslinjer och vad alla hållplatser heter?



Eller så kanske det bara handlar om att få flytta hemifrån och ha ett EGET LIV.

I ett sms till min vän skriver jag en dag:

" Jag tror nästan att det är meningen att jag ska ha otur. Jag har nästan blivit van."

Dagen efter det krossar min pappa en spegel som vi precis köpt och nu kanske det är han som får otur istället.



Det är tisdag och jag åker hem till min finaste Elin och gosar. Vi kollar på Control som jag sett 2 gånger på en vecka. Sedan åker vi in till kulturkalaset:





Vi dansar runt till timo som vi precis gjorde år 2007.

Kramas och är bara så himla glada:




Vi går avenyn ner och träffar lite folk lite överallt och kollar på donkeyboy:




ÅTERVÄNDER SNART