Tänk er att ni lyssnar på kents palace och main nu när ni läser det här.

Alltid när jag hör den här låten blir jag knäsvag och drömmer. Jag drömmer om att jag står på ett berg mitt inne i stan, mitt hår blåser åt olika håll och jag riktigt känner att jag kan flyga, om jag vill, men jag gör det inte. Jag sträcker upp mina armar, och tittar ner över den lilla staden, som alltid varit min hemstad. Håret blåser ännu mer och jag blundar. Vinden tar tag i mig och jag snurrar iväg och alltid när låten slutar så är du framför mig mitt i ingenstans.