En gammal text från när jag var ung (inte så ung kanske men, 16 år var jag ialla fall) och kär och kanske lite dum?
Nu mer än ett halvt år senare vågar jag puplicera det här, för nu känns det lite patetiskt, men ändå så fint för jag minns alla känslorna.



Här börjar det:

Jag var ju så otroligt taggad. Men när jag plötsligt går där i korridoren med alla de andra, med mina kinaskor som slår i golvet av den lilla klacken, just vid det tillfället då min sko stannar till 

kommer du gående där.

Jag blir i chock som alltid och försöker i mina tankar försvinna iväg någonstans, långt borta.  fast jag egentligen bara vill springa fram och krama dig och få se dig djupt in ögonen och få läsa dina tankar med mina ögon.

Jag har aldrig sett dig i ögonen, och du har aldrig sett in i mina.

När jag samlat mig, och märkt att du gått förbi får jag en känsla av att om jag kunnat spola tillbaka tiden, skulle jag kunna göra allting annorlunda. Men det kan jag inte.

 Vi står vid en bänk. Några sitter och några står. Och ni skrattar som ni alltid gör, som jag också brukar göra med er. Men idag är det annorlunda. Det enda som existerar i mina tankar är du.

Då kommer du

Jag får känslan av att vilja försvinna någonstans igen, helst max 500 mil härifrån
 jag vill vara kvar i känslorna. Men även vara 500 mil därifrån.
Mitt uppe i mina tankar säger en röst " sätt dig" 

Hela Sverige håller andan, Ni håller andan, Jag håller andan. Fem sekunder känns plötsligt som flera minuter och när du gått förbi kan äntligen Sverige, Ni och jag andas igen. Men mest jag.

Jag kunde inte tänka, inte andas, inte skrika, inte prata. ingenting kunde jag göra. Jag blev förlamad över några sekunder.

Jag vet att du inte är den jag vill att du ska vara, och det kommer jag aldrig kunna ändra på. Det vet både du och jag.
 Men Mest du. 
GE MIG EN CHANS FÖR ATT SÄGA ALLT DET JAG ALDRIG SAGT.