+++
jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte. Jag kan inte ens försöka. Jag vill inte ens försöka. För jag kommer bara falla rakt ner till marken och skrapa upp mina knän. Sen ska de läkas och sen ska man försöka ta sig upp igen för att våga. Och sen för att falla.



En fredag träffar jag en av mina bästa vänner och hon är lika sen som vanligt. Men det är så det är och det spelar ingen roll. Sen när hon kommer kramas vi och går och äter. Springer runt på stan i väntan på att klockan ska bli 21.00. Vi skrattar och skrattar. För det är sånt vi gör. Vi skrattar.

Hon fotar mig och min lugg är för lång för att ha den som vanligt men ändå för kort för att lägga den åt sidan:




När klockan blir 21.00 befinner vi oss i en biosalong för att titta på " Till det som är vackert ". En film som hade kunnat vara bra men som tyvärr är bland de sämsta vi någonsin sett.



+++
Fast allt är nog som håkan sjunger ändå. Man måste dö några gånger innan man kan leva. Men hur många gånger är några gånger?

För nu vill jag ju bara leva.



+
När jag hittar ett gammalt födelsedagskort från när jag fyllde 19 år från Sarah, som jag saknar så mycket.



++

När jag sätter in kort från studenten i mitt nya fotoalbum.



-
Tar fram en stor resväska och packar ner mina varmaste kläder. Regnkläder som är nyinköpta och gummistövlarna som man bara använder på festivaler packas ner. För imorgon beger jag mig iväg från den här stan. Jag vet inte när jag är tillbaka här. Men det blir nog ett tag. Så tills dess, ta hand om er.